Härifrån och framåt: En blogg om att våga, vilja och förändra. SSKs medlemmar bloggar om politik, socialdemokrati och om var vi egentligen är på väg.
Efter den uppmärksammade bordningen av Ship to Gaza är det viktigt att se framåt. Både palestinier och israeler vill, eller bode i alla fall vilja ha fred. För att detta skall ske måste en rad konkreta saker ske.
1. Hamas måste erkänna den Israeliska staten.
2. Israel måste sluta bygga på ockuperad mark och dra tillbaka bostäder.
3. Israel måste som den starka parten i konflikten dra igång samtal med EU, USA, Palestina och få igång någonting.
Alla seriösa vet att det antingen måste till två stater inom ett litet område, eller att israeler och palestinier skapar ett gemensamt land ( hur troligt det nu är.. ).
Israel kommer inte i all framtid kunna förtrycka den svagare parten, det är alltså i högsta grad av intresse för Israel att skapa en varaktig fred.
Om Gud skulle öppna munnen och tala skulle han antagligen säga:
- Nu får ni allt ta och skärpa er. Sluta att tjafsa och skapa fred!
1. Jag tror att det som händer nu i opinionen kan vara någonting unikt i svensk partihistoria. Demoskop/Expressen (se samlingssida Val 2010) visar att S har gått under 30% gränsen och om partiets väljare demobiliseras under en längre period riskerar partiet att hamna under 30% (som Baylan menar är en förklaring till varför det går så dåligt för partiet).
2. En annan anledning är Mp, som antagligen tar en del av S rösterna.
3. Ytterligare en analys handlar om att Mona Sahlin inte är populär som "person", inte ens bland sossar! Även om jag personligen anser att Sahlin blivit vassare på sista tiden och håller en linje där hon anser viktigt med välfärden. Hon är tydlig med att med S kommer välfärden att prioriteras över skattesänkningar; frågan är om folk ser skillnad mellan Alliansen och Oppositionen, om man verkligen anser att det är skillnad.
4. I ett hav som gungar väljer man det man känner till, den sittande regeringen får alltså stöd av folk som skulle kunna tänka sig att rösta rött.
Det oroväckande i det hela är att de demobiliserade sosseväljarna kanske blir svåra att övertyga under en sådan kort tid som är kvar innan valet. Själv är jag milt sagt skeptisk till att det går.
Personligen tror jag de rödgröna måste snart få vind i seglen och hålla en ganska hög miniminivå för att ha chans att vinna med 2-3 %. Den andra vägen är att S hamnar kring 30% vilket inte räcker för att de rödgröna skall vinna.
Hej kamrater,
nu är det elva dagar sedan att Lech Kaczynski, sin fru Maria och 94 personer som var av stor betydelse för den polska sämhällen omkom i ett tragiskt flyghavari.
Jag skulle vilja skriver ner lite tankar kring det hela. Tog inte upp det på mötet idag eftersom vi hade mycket att går genom.
Om man följer polska medierna eller surfar på polska hemsidor (många bytte till svart-vit), då märks det snabbt hur stor sorgen inom det polska folket är. Men efter ett tag borde även polackarna och speciellt de anhöriga ställa sig frågan:
Bär Lech Kaczinski själv en del av skulden till olyckan?
Jag hatar ovetenskapliga konspirationsteorier. Jag skakar också huvudet när jag läste teorin att ryssarna ska vara ansvariga, Allt bullshit!
Men frågan ovan måste man ställa efter konflikterna som Kaczynski hade med sina piloterna förut. (Georgien, Bruessel)
Efter jag läste om den tragödien, började jag att samla lite ihop de tekniska informationerna kring detta olyckan. Snart uteslutade experterna tekniska fel i flygplanet Tupolew Tu-154M som orsak.
Helt bortsett ifrån att 400m sikt även utan instrumentlandningssystem (ILS) är nuförtiden inget skäl för att hugga i ryska skogen, så finns det konstigheter om man vill förklara olyckan bara med ordet "pilotfel".
I pilotskolan i Tyskland lärde jag mig att man efter den andra, allra senast efter det tredje misslyckade försöket att landa ska avbryter denna strategi eftersom psyken helt enkelt inte kan klara av mer än det. Pilot-in-command (PIC) Arkadiusz Protasiuk, som hade inte ens 2000 timmar erfarenhet, fösökte landningen på Smolensk-Nord FYRA gånger! Det ligger nära att han pressades att landa så att Kaczynski & Co kunde deltar i Katyn-ceremonin, som var av stor betydelse. Förstås, frågan ovan är strikt sett konstigt eftersom der är alltid PIC som är ansvarig men Kaczynski var som präsident den översta befelshavaren av den polska militären. Vem väger att motsätter sig den översta befelshavaren? (ett fall för S-Juristerna?)
Kaczynskis fd pilot var "modig" och gjorde det en gång när Lech var på vägen till Tiflis för att visa solidaritet med Georgien. Kaczynski var inte särskild glad över det!
Om jag har förstått rätt så analyserear ryssarna den delen av färdskrivaren som sparade tekniska parametrar och polackarna det som har sagts i cockpit och bakdelen av planet. Konstig, konstig och nu ligger Kaczynski mellan polska Kungar i Krakau och kanske bär skulden till döden av 95 personer av Polens högsta elit som var på vägen till Katyn.
Otroligt tragiskt det hela!
-----------------------------------------------------------------------------------
Några ord om Lech Kaczynski som politiker:
Lech Kaczynski tillhör enligt min åsikt den kategorin av politikerna som man egentligen bara kan hatar men som ändå på något sätt förtjänar respekt.
Varför borde man hatar honom?
- Han ville införa dödsstraff, han förbjud evenemang för homosexuella, stödjade USA med soldater i Irak, han verkade lite arrogant och det känndes ibland att han sökte strid med Tyskland och Ryssland etc.
MEN, å andra sidan:
- Han stödjade Solidarnosc-rörelsen, han stödjade, stort sätt, den Europeiska Unionen och först och främst: han hjälpte till att ger polackarna tillbaka det självförtroendet och den tryggheten som de verkligen behövde efter en "katastrofal" historia. Stackars polackarna! (Tänk bara om Vasaskeppet inte hade sjunkit!) Det förtjänar respekt också tycker jag!
-----------------------------------------------------------------------------------
Några ord om Katyn:
De två stora massmördare Hitler och Stalin delade upp Polen efter början av andra världskriget enligt den hemliga protokollen som tillhörde Molotov-Ribbentrop-pakten. Nazisterna likviderade den polska eliten i den västra interessfären och ryssarna gjorde samma sak på deras sida. På ryska sidan omkom det ungefär 22.000 polacker i våren 1940. Denna massaker, trots att den inte skedde vid samma ställe utan spridda över landet, kallas nu för Katynmassakern.
Efter tyskarna började Operation Barbarossa grävde de upp kropparna och utnyttjade det för propagandan. När ryssarna slog tillbaka såg deras propaganda ganska likadant ut bara att tyskarna var monstret den här gången.
Den polska filmen om Katyn som kom ut ganska nyligen är sevärt.
-----------------------------------------------------------------------------------
Det som jag undrar är:
Vad kommer vi att får först?
De sista dokumenterna om Katyn från ryssarna eller en kopia av det som hände i Kaczynskis Tupolew från polackarna?
Mvh,
Finn
I artikeln " Makt och moral drar inte jämt" skriver Ingvar Persson om hur makt och moral ibland inte går ihop. Jag har själv inte läst boken (De omänskliga) han refererar till ( och kommer inte göra det) men en sak är glasklar, vi får de politiker vi förtjänar! Med detta menar jag att en folkrörelse som blir alltmer professionaliserad, kommer att locka människor ser på politik på ett visst sätt- det skapas en viss politisk kultur. Det vore konstigt annars!? Den långsiktiga trenden i folkrörelserna är att de blir en mindre och mindre del som är mycket aktiva, medan många är sk. pappersmedlemmar.
Vilket betyder att de är medlemmar men inte alls aktiva, ofta inte alls.
Detta kan var både bra och dåligt. Det är inte fel med människor som är mycket aktiva, problemet är kanske att det många gånger inte finns ett mellanting mellan att vara jätteaktiv och att inte vara aktiv alls. Politiken behöver människor som är medel aktiva, som är kärleksfullt kritiska och som vill se resultat mitt bland allt politiskt babbel. För är det någonting politiker kan, så är det att prata...
SSU har länge haft problem och har antagligen kvar en del problem- vilket härrör kring det självklara att organisationen drar till sig människor med olika syn på vad politik bör vara. Problemet är inte att det finns diskussioner, ibland stormiga sådana, problemet är när det blir odemokratiska system som kör över demokratiska system. Alltså när en liten elit bestämmer sig för att de har rätt och måste ta till vilka medel som helst för att köra över de okunniga.
Jag har många (dystra) gånger funderat på politikens villkor. Det är tydligt att de som satsar allt de har, ofta kommer någonstans. Jag har träffat otaliga unga som kommit upp sig och som skapat sig en karriär genom politiken. Men till vilket pris? Centralt är att fundera på vad den så kallade professionaliseringen av politiken innebär? Eller för att komplicera och flumma till alltihopa, hur skapar man demokratiska organisationer när människor inte har tid för kvällsmöten?
För det är inte alls så att folk inte är intresserade av politik ( det är en seg myt att slå hål på). Snarare så handlar det om att folk gör en rimlig rationell kalkyl vad de hinner med mellan att laga mat, diska, städa, arbeta, sova, hämta och lämna barn och så vidare.
Jag menar att den professionella politiken behöver kritiker, som säger saker rakt ut. Att ha människor som är JA-sägare skapar inte bra politik. Det är emellan den kärleksfulla kritiken och vad som faktiskt är politiskt möjligt som skapar en god politisk kultur. Realism och idealism.
Personen på medlemsmötet säger till exempel att vård, skola, omsorg, har strukit på foten de senaste åren. Frågan är då vad man skall göra åt detta? Skall man negligera att den offentliga sektorn har skurits ner rejält vid 90 talet och inte återhämtat sig eller skall man fortsätta med liberaliseringen av den svenska modellen?
Det är sådana "tunga" frågor som den politiska eliten ibland måste ställas inför. Obekväma frågor som JA-sägaren inte tar upp.
Demokratin behöver den stökiga medborgaren som först lyssnar till den filosofisk-politiska utläggningen för att sedan nagelfara det vackra som sagt. Utan kärleksfulla kritiker dör politiken.
I diskussionen kring förbifart Stockholm kan man utläsa en hel del saker.
1. Sossarna vill ha förbifarten men även satsa på mer miljövänliga alternativ.
2. Vänstern och Miljöpartiet tjänar på att vara tydliga.
3. Det är sett till framtiden dumt att bygga fler vägar.
En viktig sak att påpeka är att förbifarten inte kommer minska trafiken, forskning säger ( vilket inte är konstigt!) att mer väg leder till tyngre trafik. Både i ETC, där Emilia Bjurgren Ordf. för SSU-Stockholm skriver tydligt om varför Carin Jämtlin måste ändra sig. Samt Aftonbladets ledarsida har också varit tydliga i frågan.
Om vi skall göra en argumentationsanalys av det hela, så kan man säga att det starkaste kortet för att bygga förbifarten är för S att man inte förlorar väljare. Det starkaste argumentet emot är miljön, det är inte hållbart med mer vägar när vi istället måste minska på trafiken.
Att Sossarna gör en dubbelpiruett och säger sig vilja även ta in miljövänliga alternativ gör hela historien ganska sur. Man säger " Ja, vi fattar att det inte funkar långsiktigt, men vi gör i alla fall inte helt fel".
Håller detta?
NEJ, jag menar att Sossarna gör bort sig genom att inte våga säga nej till bilvägar, och är mesiga när det gäller att bygga mer spårbunden trafik ( läs utökad tunnelbana).
Att miljöpartiet var emot det hela var kanske inte så konstigt ( "miljö"); men det sossarna även missar förutom att hela grejen är ekologiskt ohållbar (!) är att man inte tjänar på att vara alla till lags. Vissa kallar det pragmatism, jag kallar det feghet.
"Jobben, vården och skolan är valets viktigaste frågor. Det visar en undersökning som Sifo gjort för Sveriges Radio."
SR
Ja det var inte så konstigt. Att arbete skulle komma högt var mycket väntat, eftersom att arbetslösheten är hög. Skolan handlar om framtiden, att barn och ungdomar skall ha kunskaper som räcker för att kunna konkurrera i en global värld. Vården är också såklart viktig, när vi blir sjuka vill vi kunna få bra vård.
Om man vill vara optimist kan man säga att de rödgröna ligger bra till i opinionen. Jobben har SAP starkt förtroende för och även vården. Skolan ligger man dock sämre till. Om man vill vara negativ kan man alltid säga att SAP borde ha högre nivåer än vad man har i dagsläget, att SAP inte lyfter vid höga arbetslöshetssiffror visar på att man har problem med att övertyga väljaren om att Det Stora Partiet är bäst för dem.
För just detta, att SAP ses som det stora partiet som har styrt i evigheter kan vara en nackdel. Av denna anledning är Mp antagligen ganska stora, de ses som fräscha och Wetterstrand är poppis ( läs intervjun med henne i nya Fokus).
De rödgröna har alltså en mycket stark chans att vinna kommande val, även om SAP antagligen kommer göra ett dåligt val igen. Vinnaren blir antagligen Mp.
Långsiktigt har SAP större problem att tampas med. Medlemssiffrorna pekar neråt och partiet måste våga släppa unga in i politiken. Partiet har inte heller den självklara rollen att spela som ett säkert parti för medel Svensson att rösta på.
SAP måste lyckas med konststycket att attrahera breda grupper för att just vara ett 40%+ parti. I dagsläget ligger man och skvalpar runt 37% och det håller inte.
Partiet måste förnya sig på ett sådant sätt att både den breda arbetarklassen och den breda medelklassen kan känna igen sig. Ett ensidigt fokus på någon av grupperna kommer antagligen innebär att man förlorar ett par procent i andra skikt.
