Sunday, January 6, 2008

Att vara pragmatiker istället för idealist! (kritik mot föregående artiklar)

"Politik är att vilja", Olof Palme.

Jag skulle vilja omformulera det hela med att säga att politik är att vilja och att kunna. För även om vi vill att verkligheten skulle se annorlunda ut, så kan vi inte undgå att se hur samhället idag är konstruerat. Samt vad som är möjligt att göra. Hur är verkligheten idag konstruerad? Det är en bra fråga och framförallt en svår sådan. Låt oss göra en generell historiebild. En historiebild som jag egentligen inte tycker om och jag skulle vilja hänvisa till boken " Det sociala landskapet" som är en sociologisk genomgång av Sverige från 1950-2000 av en rad professorer. De konstaterar att samhället är komplext idag men dock har faktorer som biter sig fast år efter år exempelvis utbildning beroende på socioekonomiska faktorer.

Ser vi Sverige under ett 100 års perspektiv så kan vi som Alex Tahir konstaterar tydligt i tidigare inlägg se att socialdemokratin och dess medlemmar har fått kämpa oerhört för att kontinuerligt få det bättre. Ingenting har man fått gratis. Man har fått lägga ner enorma mängder tid och energi för att göra det bättre för arbetarna och även den brokiga skalan av medelklass som man fått stöd av, och som man måste få stöd av; för att kunna göra förändringar! (...vilket jag senare kommer gå in på mera.)

Relationen mellan arbete och kapital finns kvar idag (Wallenberg är exempelvis oerhört viktiga ägare av svenska företag via Investor ) men är ändå i förändring. Och vad är det då som förändras? Jo man kan generellt säga att arbetena har förändrats till att gå ifrån verkstadsindustri mot mera tjänstemansbetonade arbeten (det sk. kunskapssamhället).

Om man 1960 var född i en arbetarfamilj i Hisingen i Göteborg, så var det solklart att man började arbeta i en industri om man var man och om man var kvinna sökte sig till den offentliga sektorn. Idag är det flera som har chansen att plugga, och som därmed gör en sk. klassresa (att man får ett jobb som många gånger har högre lön, och/eller ett mera "komplicerat" arbete).

Sverige är ett land där det idag är lättare att göra klassresor än det var förut. Av den enkla anledningen att det finns flera chanser att plugga vidare. Socialdemokratin började att bygga ut gymnasier för alla under 50-60 talet och har sedan dess gått vidare med utbyggnad av högskolor och universitet.

Jag avundas er idealister! Tänker drömmande på hur pappa gick i demonstrationer, delade ut radikala tidningar och verkligen trodde på socialismen (religion!?) på 70-talet; tanken att alla skall ha det lika bra utan ekonomiska skillnader! Bokhyllorna hemma rymmer titlar som "Rosa Luxemburgs politiska skrifter", "Kapitalet" (tysk rotvälska), "Hegel i urval", "Utalitarismen" av John Stuart Mill, "Kvinnan och revolutionen" och det stora tredelade verket som ekonomihistoriken Fernando Braduell skrev, etc. Men jag är inte idealist, jag är pragmatiker!

Hade socialdemokratin haft väljarnas stöd 2006 skulle en tandvårdsreform varit en bra sak för Sverige. Även om borgarna funderar på någonting liknande. Jag tror att alla reformer socialdemokratin gjort och gör i framtiden måste accepteras av breda folklager
(medelklass+arbetare = framgång), det är däremot inget fel att driva politik, snarare ett krav. Som Kajsa Borgnäs, ordf. i Socialdemokratiska Studentförbundet och Nisha Besara på dagensarena.se har konstaterat.

Jag tror dock (tyvärr) att man måste vara iskall, realpolitisk! Att exempelvis dra in begrepp som socialism, eller ekonomisk demokrati i den politiska svängen är att skrämma bort många. För att begreppet som socialism och kommunism är begrepp som inte funkar i Sverige; begreppen är, om det tillåts sägas, lika med diktatur för många. För om inte dessa begrepp vore kopplade till någonting negativt i Sverige så borde vänsterpartiet vara minst 10% idag istället för 5%, med tanke på att de verkligen har visioner (ex. 200 000 nya jobb i offentlig sektor) och verkligen har en ledare som utstrålar socialist, kommunist , ja ni fattar. Med den slitna skinnjackan samt ord och gester är det ingen tvekan om var han tillhör i den politiska skalan.

Som pragmatiker är jag intresserad av det som fungerar. Jag är inte praktiskt intresserad av teorier såsom Participatory Economics av den enkla anledningen att jag inte tror att det kommer hända i Sverige under en låååång tid. Teoretiskt är det dock kittlande att sätta sig in i ett helt annorlunda samhällssystem. Att man i Venezuela och i Bolivia har valt en annan väg ser jag som intressant, men Chavez och Co. kommer inte lyckas driva igenom sina projekt om inte stora befolkningslager håller med. Om de lyckas skapa ett socialistiskt, helt jämlikt samhälle, jätte bra, då har vi någonting att sträva emot!

Jag tror som slutknorr att den skandinaviska modellen kommer att sprida sig och att det inte är för intet som Kinas premiärminister för första gången var på besök för ett tag sedan. Kineserna är imponerande att Sverige kunnat kombinera relativ stor jämlikhet i livshchanser och ändå haft världsledande företag.


Andra bloggar om: , , , , ,

8 comments:

Mattias Sääksjärvi said...

Jag förstår ditt tankesätt och låt mig säga som så här. Att vara sosse Är i stor utsträckning att vara pragmatiker. Skillnaden är att jag tror att man inte kan döda en ideologi för att fånga verkligheten. Utopier och drömmer är en stor ingrediens i all form av politik och "icke-ideologier" (á la New Labour) blir i själva verket ideologisk liberalism i slutändan. Jag tror inte att många i vårt land tycker illa om socialdemokratin för att vi är socialister, just av anledningen att man vet att vi aldrig skulle bli populister så som vänsterpartiet. Det vi gör i socialistisk anda gör vi med vetskapen om att en stor del av befolkningen kommer gynnas av det. I stort sett inga av våra välfärsreformer har tagits emot med öppna armar av borgerligheten (och den övre medelklassen) men när de väl genomförts har man insett att de är viktiga ingredienser i vårt samhälle. Man får inte glömma bort att den Svenska modellen i sig är en utopi för i stort sett alla världens länder och som du sa Kina men även i-länder som Storbritannien och Frankrike söker svar från landet Sverig.

Dessutom finns en rad enorma problem i världen; fattigdom, slaveri, miljöförstöring, krig, fundamentalism. De stora frågorna behöver oftast analyseras djupare och sättas i ett sammanhang. Då blir idealisten förkämpe och pragmatikern medlaren. Men om idealisten aldrig får möjlighet att djupanalysera problemet kommer aldrig ens tusentals pragmatiker kunna medla fram en rättvis värld. (s) har historiskt sett lyckas kombinera både idealismens djupanalys med ställningen som pragmatisk medlare i regeringsställning. Jag tror att många av oss önskar vi kunde nå dit igen men det betyder inte att vi slutar vara pragmatiker för att vi nämner ord som socialism och rättvisa.

Anton Andersson said...

Bra skrivet både av Mattias och Johan.

När det gäller ordet socialist tror jag att det har större acceptans än vad du tror. Senast vi var ute och kampanjade på SU frågade jag om de jag mötte var socialister. Många svarade faktiskt Ja!

Vi måste ta tillbaka detta ord genom att använda det annars har vi förlorat mycket.

Stig-Björn Ljunggren said...

Jag vill minnas att det finns 256 olika definitioner på "socialist" och någon av dem borde väl passa.

Socialism är det som är bra för vanligt folk, och det som är bra varierar över tid, brukar jag själv säga.

Liberalism är också lite tvetydigt. Socialdemokratin är i många stycken "liberal" men säger det inte. Mest av hävd. Och för att det skulle vara förvirrande.

Gränslinjen mellan socialism och kommunism får vi fram i synen på 1 klass på tåget.

Kommunister vill avskaffa 1 klass. Och skapar ett samhälle där det i praktiken blir så att alla utom de själva får åka 3 klass. Såvitt man inte åker boskapsvagn till Gulag.

Socialdemokrater behåller 1 klass och försöker göra 2 klass så bra som möjligt.

Catti Ullström said...

Ok, det här blir en kommentar som bara halvt knyter an till det johan har skrivit. Jag tror att det är enormt viktigt att använda begrepp som socialism, rättvisa och solidaritet. Jag tror att vi måste göra det ofta och medvetet. Begreppen spelar en stor roll för den bild av dagens samhälle, och ett partis visioner som "blir" och socialdemokratin har under hela min uppväxt (dvs sedan 1984) blivit allt sämre på att måla sin bild av Sverige. Eller snarare förmedla den.

Moderaterna, å andra sidan, (för att ta ett exempel)har jobbat aktivt och medvetet med just detta och fått "utanförskapet" att bli ordet på allas läppar. Människor delas in i jobbande och icke-jobbande. Beskrivning av ett Sverige med utanförskapet som största problem blir en borglig beskrivning, och därmed blir också lösningarna borgliga. Klass, segregation m.m faller bort.

Är vi bara realpolitiker utan ideal, ideologi och visioner tror jag inte att socialdemokraterna kommer att lyckas. Kan vi inte förmedla en verklighetsbild som är vår och som är tillräckligt sann och tydlig för att svenska folket ska känna igen sig, och en politik som är lika tydlig och talande, tror jag nog vi kan komma att förlora valet 2010. Och i det arbetet tror jag begreppen är viktiga.

Daniel said...
This comment has been removed by the author.
Daniel said...

Egentligen har det kanske redan sagts allt som behöver sägas. Men jag skulle ändå vilja fylla på med ett par kommentarer.

För det första: Det är klart att man någonstans måste ta hänsyn till vad som är möjligt. Men det är ytterst farligt att vilja det man kan, istället för att ha perspektivet att göra det möjliga att kunna genomföra det man vill. Också vetenskapshistorien är full av exempel där människor gjorde det omöjliga, för att de ville eller trodde på det. Därför håller Palmes ord fortfarande.


Och vem skall egentligen ha monopol på att avgöra vad som fungerar eller inte - var det möjligas gräns går? Om vi talar ekonomiskt system kan jag sätta det mesta av mitt skrala studiemedel på att majoriteten av Sveriges nationalekonomer i teorin dömer ut det mesta socialdemokratin har pysslat med inom ekonomi och arbetsmarknad. Skulle vi alltså ha litat till dem?

För det andra: Socialism och ekonomisk demokrati är enligt min uppfattning ekvivalent med socialdemokrati. Och, allvarligt talat, jag har aldrig i samtal med någon utanför (däremot inom densamma) socialdemokratin väckt ont blod när jag diskuterat dessa begrepp. Det intressanta är inte ordens "hit-potential" utan om man förespråkar dem eller ej. Det är, tycker jag, fegt att försöka komma undan socialismen genom att hävda att folk är rädda för den. Är man mot socialism av ideologiska skäl bör man också stå för det. (Om inte, varför inte ägna en stund åt att diskutera begreppen med folk i samtalet och knyta an dem till praktisk politik - det brukar uppskattas!)

För det fjärde och sista: Vänsterpartiets satsning på ca 200 000 jobb i offentlig sektor är defintivt möjlig. Det skulle kosta i runda slängar 50 miljarder kronor, ungefär lika mycket som borgarna sänkt skatten med. (Huruvida förslaget är bra eller ej är en helt annan diskussion.)

Anonymous said...

Tack för de givande kommentarerna, trodde ett tag att jag skulle få en utskällning =)

Ni gav mig en del att tänka på!
Johan Nyström

Alex Tahir said...

Klart du inte får en utskällning Johan =) SSK har högt i tak och jag är glad att olika åsikter presenteras här på bloggen. Du är med säkerhet inte den enda medlemmen som har det här perspektivet på de traditionella begreppen, vilket bevisar att vi fortfarande har möjlighet till debatt och diskussion. Jag blir sugen på en studiecirkel där ämnen som dessa kan behandlas.

Personligen gillade jag ditt inlägg, även om jag inte håller med i allt. Jag skulle nämligen också vilja kalla mig pragmatisk men utöver det även idealist (socialist) och jag anser inte att det måste finnas en motsättning. En tjänsteman bör inte vara idealist, utan i huvudsak pragmatisk. En politisk aktivist bör dock kunna ha rum för båda delarna.