Sunday, January 6, 2008

Kulturell demokrati.

DN:s ledarsida skrev igår 5/1 om att linjen i regeringens kulturpolitik att: "Om det går att finna en linje i alliansregeringens kulturpolitik så här långt är den tunn: det ska inte vara gratis och det ska helst vara lönsamt".

Hur rimmar detta med en socialdemokratisk kultursyn? Som jag ser det bör samhällets syn kulturen bygga på en demokratisk syn. Det är inte de som har mycket pengar, föds i rätt familj eller samhällsklass som skall bestämma vad som är bra kultur eller vilken kultur som skall finnas. Inte heller kan kulturen lämnas åt marknaden och dess mekanismer som allt som oftast innebär ett uppsving för det som många kan tycka om i stället för det som några få älskar, såvida dessa få inte också råkar sitta på ekonomiska resurser.

Det skall heller inte vara några få förunnat att få uttrycka sig konstnärligt eller få utlopp för sin kreativitet. När borgarna nu höjer avgifterna till kulturskolan i Stockholm så är det ett led i deras kultursyn som innebär mer av marknad och mindre av demokrati.

Lösningen är en kulturell demokrati i såväl skapande som iakttagande. Utgångspunkten är att alla människor skall ha samma rätt att utöva och tillägna sig kultur och ha möjlighet till makt över den kulturella utvecklingen. Med en sådan utgångspunkt blir det självklart att det offentliga skall stödja verksamheter som kulturskolan och att statliga museer skall ha fritt inträde. Som DN:s ledarsida (Barbro Hedvall) konstaterar så är besparingen för att avgiftsbelägga museerna marginell, föremål och personalen finns ju fortfarande kvar, men förlusten för det allmänna är stor.

Med denna diskussion om kulturell demokrati följer också en för vänsterns intellektuella besvärlig diskussion: Om kulturen skall formas efter majoriteten, vad händer då med de smala kulturutryck som endast några få uppskattar? Kan man med kulturell demokrati skilja på fin och ful kultur?

Jag tror inte att kulturell demokrati behöver betyda likriktning och popularisering. Men däremot blir det svårt att mena att en viss kultur är bättre än någon annan om den uppskattas lika mycket av lika många. De som gillar den hårt subventionerade smala kulturen får inse att man här måste ge sig in i en politisk förhandling. Den mellersta och övre medelklass som de flesta som uppskattar denna smala kultur är del av (även om kulturella finsmakare naturligtvis finns i alla samhällsskikt) får förhandla med den breda arbetareklassen. Socialdemokratin har länge byggt upp och försvarat en kulturpolitik som gett makten över och tillgången till de smalare uttrycken till en publik som inte har de största ekonomiska resurserna. Tillexempel har man i allians med liberaler byggt upp och utvecklat Public service. I kompensation för kulturen får den kulturhungrande medelklassen lättare att acceptera breda lösningar på andra samhällsområden. Detta utgör en viktig bas för en klassallians ty högerut ut finns bara marknadslösningar att hämta.

Socialdemokratin måste utveckla tankarna kring och debatten om den kulturella demokratin. Både för att vi skall kunna utveckla en kulturpolitik för alla men också för att en vänsterpolitik ska bli en självklarhet för en tvekande DN-läsande medelklass i Stockolms innerstad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 comments:

johannes said...

intressant, tankeväckande och viktigt inlägg!

Jag tror frågan om "finkulturens" status, inom ramen för den demokratisering ni förespråkar, har ett svar. Det handlar om att möjliggöra breda befolkningslagers tillägnande av de hegemoniska estetiska uttryck som präglat vår egen och tidigare generationer, samt att öppna det estetiska gestaltningsfältet för ett demokratiskt samhälles självförståelseprocesser.
Men det här spåret skulle kräva en längre utvikning, så jag återkommer till det i ett annat sammanhang.

keep up the good work!

Mattias Sääksjärvi said...
This comment has been removed by the author.
Mattias Sääksjärvi said...

Jag tycker du skriver väl även om jag inte riktigt förstår vad du menar med förhandling mellan klasserna. Kulturen kan och måste vara klassutjämnande. Det är om något som det forna Sovjet ändå lyckades med. Det finns få i Moskvas arbetarklass än i dag som inte kan uppskatta ett besök på operan, att se en balettakt visat i TV. Det var något av det som jag slogs mest av kulturellt under min resa.
Jag tror att man kan få den s.k. "finkulturen" att breddas men att det blir allt svårare i och med att det kapitalistiska samhället försöker förenkla vårt kulturella medvetande med billiga såpoperor på TV, ökad objektifiering av våra genus och lättproducerad popmusik som spelas i repeat en sommar för att sedan tyna bort. Jag säger inte detta för att enbart vurma gammal kultur.
Vi glömmer att kultur är en del av samhället och att den rådande hegemonin delvis styr genom vårt kulturmedvetande. En borgerlig politik där marknaden ska styra utbudet har således en ganska starkt ideologisk bärkraft. Att DN viftar bort den kulturpolitik som Liljeroth har verkar bara vara en socialliberals naiva tankar.
Det som jag tror att vi i socialdemokratin måste lägga fokus kring är givetvis delvis ett försvar för den smala kulturen men framförallt återgå till en politik där man stödjer nya kulturella idéer. För kasst nog är det inte borgerligheten som monterat ned de kulturella samlingslokalerna i vårt land eller för den delen skurit ned i kulturbidragen. Det var vi sossar pysslade med under våra 12 års styre. Och konsekvenserna kan vi ganska lätt avläsa idag.

Anton Andersson said...

Johannes,
Tack. Låter intressant. Tolkar det som att du är inne på samma spår som Matias. Ser fram emot vidare utläggningar. Kanske på din egen blogg.

Mattias,
Du har rätt i att jag missar flera viktiga aspekter i mitt inlägg. Jag utgår från dagens klassamhälle och ser därför vilka klasser som just nu är intresserade och har möjlighet att intressera sig för den smala kulturen. Mitt mål är det klaslösa samhället och kulturen skall skapas och nyttjas av alla.

Som du skriver styr kulturen över våra tankar. Man blir ledsen när man tänker på att dagens ungdomar sitter och tittar på MTV som pumpar ut den amerikanska drömmen med sina program om rika människor.

På en punkt skiljer jag mig dock i min analys. Tycker inte att man skall uppmuntra viss kultur med argumentet att den är gammal eller idag anses finare eller mer beständig som du uttrycker dig. Om vi följer det spåret hamnar vi i en lite mossig kulturdebatt som handlar om hur man skall få hela befolkningen att gå på Opera. Kanske viktigt men inte allt.