Sunday, March 30, 2008

Vardagshjältar i politiken!

S minskar i medlemsantal. Man pratar redan om att proffspolitiken har tagit över. Jag funderar över politikens villkor, vad är det som lockar unga människor att engagera sig, vad är det som får dem att brinna?

Förändra världen - såklart det handlar om det!

Jag kliar mig i ögonen och känner på mitt skägg, imorgon efter simningen skall jag raka mig. Förändra världen, vilken underbar utopi! Men är det en utopi; nej, för den med makt är den en realitet!

Makt. Order skrämmer mig, tänk om jag hade makt. Vad skulle jag göra? Hur skulle det gå?
Kanske inte så jättebra, men inte heller jättedåligt! Lagom skulle det nog gå!

Tröttheten faller över mig! Tror jag på förändring eller har jag stagnerat? Mitt mogna jag säger till mig att saker och ting hela tiden förändras - till det bättre och till det sämre! Absurt. Kan jag inte bara vara positiv?

Jag funderar på hur det skulle vara att satsa hårt på politiken-riktigt satsa!! För ett par år sedan vet jag att jag skulle vågat, nu måste jag prioritera skolan och mitt välbefinnande. Ibland har man inte psykisk kraft att ta tag i mera saker. Där är jag nu! Flåsandes med aldrig nog med tid.

Och jag tror inte att jag är ensam. Många är det som i framtiden kan tänka sig att arbeta mera politiskt, men att man i nuet får en stor tung sten i magen när kraven lägger sig som en blöt kall filt över en. För tyvärr så är det så i politik, att när man engagerar sig, så måste man lägga hela sin själ i det man gör. Annars så funkar det inte. 80% engagemang funkar inte, det måste minst vara 95% konstant. Att göra någonting halvdant är sämre än att inte göra någonting alls.

Hjulet rullar, ja det rullar min vän. Svetten lackar och arbetet tar aldrig slut.

En ande viskar i mitt öra " Det är ok, det är mänskligt, du är människa"

Ibland drömmer jag om att vara "superhjälte". Som min kompis kustjägaren. Han läser liksom Kinesiska, av alla språk..

Men man är ingen superhjälte, man är ganska normal. Vad nu det är för någonting? Man tvivlar, söker, finner, ångest, kämpar, och tycker ibland att man tar ett steg fram och två steg bakåt.
Det är att vara människa, att fråga frågor och sällan få fullständiga svar.

Så är jag där igen, i lokalen nära LO huset, med vännerna i politiken. Vi dricker äckligt kaffe och engagerar oss för förändring. Och jag är lycklig, lycklig över att kunna se alla vardagshjältar, som till råga på allt inte vet om att de är vardagshjältar. De har en glöd, och ibland så gnistrar det rejält till. Då tror jag att en mycket bättre värld är möjlig, ty ofta tvivlar jag!

Andra bloggar om: , , ,

3 comments:

Anton Andersson said...

Fint inlägg som berörde mig. Lite om hur det är att vara människa och känna att man inte räcker till.

Jonas said...

Varmt inlägg. Vi är nog många som kan känna igen oss.

Ida Seing said...

Fint inlägg...Håller med...