Sunday, April 20, 2008

Några steg mot demokratisering av arbetarekommunen

Styrelsen röstar mot förslaget. Bosses vita kalufs syns i mitten längst fram.

Under gårdagen togs några viktiga beslut för att stärka, ja kanske rent av införa, demokratin i arbetarekommunen stockholms socialdemokraters högsta beslutande organ

Det viktiga beslutet var att man valde att avskaffa rösträtten för de 25 direktvalda. De direktvalda utgörs av gamlingar och gamla ministrar och väljs på ett ytterst märkligt sätt på själva mötet där de senare äger rösträtt. De innebär att de, om de får majoritet, kan välja in sig själva. Även styrelsen äger rösträtt vilket också är odemokratiskt och märkligt.


Båda dessa principer undergräver den representativa demokratin. Mötet kallas "representantskap" eftersom övriga ombud faktiskt representerar medlemmar och inte bara sig själva. Låt mig med ett litet räkneexempel visa hur makten med detta system har förskjuts från representanterna till den lokala partieliten.

De 25 direktvalda har 25 röster. Styrelsen har 11 röster. Styrelsen och de direktvalda har tillsammans 36 röster. På mötet i helgen röstade i omröstningen om de direktvala totalt 127 ombud. För att övriga ombud skall vinna majoritet mot de direktvalda och styrelsen krävs alltså att 127/2=63,5 dvs 64 ombud lägger sin röst mot styrelsen. Detta innebär 64 av 91 röster från representanterna vilket innebär 70% av de röster som representerar medlemmarna. Demokrati?

Detta system avskaffades alltså delvis i helgen. Röstsiffrorna var, ja just det, 64 mot 63 alltså minsta möjliga marginal. Det var dock vissa som lade ned sin röst, även vissa namnkunniga av de 25 direktvalda. Tyvärr tog man också ett beslut som bibehöll den märkliga ordningen att styrelsen har kvar sin rösträtt.

För mig som demokratisk socialist är det mycket viktigt att eftersträva ständigt ökad demokrati. Ja detta kan ses som själva kärnan i min ideologi. Min demokratiform är den representativ demokratin och om den skall äga legitimitet är det mycket viktigt att representativiteten fungerar. Demokratin vann en viktig seger igår.
Idag (söndag) debatteras bland annat SSK:s motioner om trängselskatt och nolltaxa som troligen inte kommer gå igenom samt undertecknads motion om att förbjuda glödlampan till vilken styrelsen yrkat bifall. De kan trots allt ta vettiga beslut ibland. Återkommer med resultatet av dessa omröstningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Friday, April 18, 2008

Bli suporter!?

partiet vill i sin senate kampanj ha suporters. Som videon nedan konstaterar är en suporter aldrig likgiltig men stödjer sitt lag i ur och skur, även om man ibland tycker de är fultsändigt kass.

Liknelsen är väll ganska bra förutom det att man ju trots allt aldra helst inte vill ha suportrar utan aktiva medlemar. Speglar kampanjen synen hos ett kampanjparti? Tror inte det. Det lät inte så på vice partisekreterare Håkan Jurholt som gästade klubben häromkvällen. Han kommenterade att det är första gånen som partiet har en kampanj där man endast vill ha medlemar och menade att det visar att vi nu har börjat vända oss utåt igen.

Wednesday, April 16, 2008

Högerns seger i Italien





Silvio Berlusconis parti
il popolo della libertà, frihetens folk, vann en stor seger i söndagens italienska val. Mediemagnaten Berlusconi var redan innan måndagens rösträkning väntad vinnare, men att klyftan till den vänsterdemokratiska kandidaten, och forne borgmästaren av Rom, Walter Weltroni skulle bli så stor var det få som förutsåg.

Det italienska parlamentet är ett tvåkammarssystem där man väljer både till underhuset och senaten, och även om rösträkningen på tisdagens morgon ännu inte är helt färdig står det klart att högern vunnit i båda parlamentets församlingar. Enligt la Reppublica har högeralliansen fått ett mandat på 46,7% i underhuset gentemot vänsterns 37,7 där resterande procent utgörs av spillrorna av det forna kristdemokratiska partiet UDC samt andra småpartier. I senaten har Berlusconis koalition 47,3% att ställa mot Weltronis 38,0%. Den sistnämndes djärva försök att värva röster till ett stort vänstermitten parti, endast med stöd av den berömde åklagaren di Pietro som under nittiotalets första hälft bedrev den för de italienska politikerna så ökända Mani puliti, och hans parti Italia dei valori, gillades inte av flertalet av den italienska befolkningen.

Återigen syns alltså en framgång för högern i ett Europa som blir alltmer blått. Italiens oheliga allians blir ännu mer bekymmersam när man närmare granskar de partier Berlusconi tvingas samregera med. Ett av dessa är Lega nord med Umberto Bossi i spetsen vilka gjorde ett fenomenalt val och fick närmare tio procent av rösterna. Detta är extra skrämmande med tanke på de främlingsfientliga undertoner Legan spelar på. Bossi vill inte bara frigöra det rika norra Italien från det fattiga syd och de enligt honom alltigenom korrupta politikerna i Rom. Partiet står också för en mycket restriktiv, ja nästan obefintlig, migrationspolitik. Gatorna i Milano misspryddes veckorna innan valet av affischer föreställande en indianhövding till texten ”omedelbar invandring. Idag lever de i reservat” Att ett parti med ett budskap som detta i vissa valkretsar i Lombardiet fick uppemot trettio procent av rösterna gör att inte enbart frågan om ökad federalism och det minskade skatteuttag som detta innebär kommer prioriteras, därom är samtliga högerpartier ense, utan vi kommer säkerligen också få se en åtstramning i italiensk invandringspolitik.
Finns det då inget hopp i det Italien som under fem långa år kommer domineras av Berlusconi och Bossi? Några ljuspunkter kan skönjas. Fredagen innan valet direktsändes en utfrågning av båda kandidaterna i det italienska programmet Matrix. Weltroni citerade vår egen Olof Palme och påpekade att en så enhetlig vänster som den han företräder aldrig tidigare skådats i italiensk politik. Även om många unga inte ser Weltroni som alltför vänsterorienterad är han den enda att sätta sitt hopp till i det italienska parlamentet, detta eftersom övriga partier inom den splittrade vänstern inte klarade spärren för inträde, och under fem år troligen kommer få ägna sig åt utomparlamentarisk aktivitet.

Det går inte att helt oförvanskat placera de itaienska partierna på en klassisk svensk höger vänster skala, och det leder fel att jämföra Weltronis Partito Democratico med svensk socialdemokrati, inte minst med tanke på Pd:s blott halvårslånga historia. I delar av Weltronis kampanj fanns dock inslag, som utan att vara alltför djärv leder tankarna till socialdemokratisk politik. Det ovan nämnda Palmecitatet, vilket berörde fattigdomens bekämpning var självklart ett av dessa.
Om Weltroni lyckas föra en oppositionspolitik som inte bara går emot Berlusconi utan också förmår formulera egna förslag kan den stora uppslutningen bakom honom, för det är med italienska mått mätt en historisk stor del av befolkningen som röstat på Weltronis Partito Democratico, kanske bli bestående. Att detta skulle gynna inte bara den italienska vänstern utan hela det parlamentariska systemet som under efterkrigstiden präglats av splittringar, nyval, misstroendeförklaringar och korruption är uppenbart. Att Italien i och med detta val närmar sig en blockpolitik är något som kanske kan minska de politiska nyanserna men också, och mycket viktigare, skapa en stabilitet och ett förtroende för politikerna i ett land där flertalet av invånarna knappast hyser den minsta aktning för sina valda företrädare.

Till sist kan man ifrågasätta vissa av de debatter och kampanjinslag som föregick söndagens val. Det ovan nämnda programmet Matrix kritiserades hårt av Partito Democratico, detta eftersom de båda partiledarna blivit lovade 45 min var att tala. Missräkningen för Weltroni uppstod då hans tid kortades med fem minuters reklam medan Berlusconi bara behövde genomlida en minuts avbrott. Att den senare i programmets slutskede även försökte hindra programledaren att avsluta eftersom han ansåg sig inte sagt nog är också talande för Berlusconis sätt att föra kampanjer.

Det största glädjeämnet efter måndagens och tisdagens rösträkning måste dock vara att den politiska vilden Giuliano Ferrara och hans nystartade parti Aborter: Nej tack, vilket innan valet fått relativt stort medialt utrymme, endast fick ett par promille av det italienska folkets röster och därmed är miltals ifrån en parlamentarisk plats.

Andra bloggar om: , , , , ,

Monday, April 14, 2008

Våra progresiva trängselmotioner citerade i DN

Det är väldigt kul att SSK:s motioner idag uppmärksammats i en DN artikel. Av tre motioner som uppmärksamas i artikeln är två från SSK. Dels vår motion om en progressiv trängselskatt och dels vår motion om trängselsavgift kombinerat med nolltaxa i kollektivtrafiken. Två bra motioner som kombinerar smart ekonomiskt tänkande med klassisk socialdemokratisk omfördelning mellan fattig och rik.

Alla våra motioner finns i sin helhet på vår hemsida under avdelningen motioner.

-------------------------
Uppdaterat:
Inte två utan tre av våra motioner blev uppmärksamade i DN. Även den om skattesubventionerade bilpooler togs upp.

Andra bloggar om: , , , ,

Monday, April 7, 2008

Driv månglaren från campus!

I skrivande stund står en företag som säljer energidryck på skolan och marknadsför sig.
Jag tycker att det är oanständigt att kapitalismen och marknaden på detta sätt tar sig in på universitetet. Jag önskar att universitetet skall vara en plats där tanken och idéerna har makten inte det råa kapitalet. En plats som är fri från kommersialism och kaptialets makt över livstil och dagordning.

Därför:
Kasta ut månglaren från campus!

Saturday, April 5, 2008

"Socialismens liv efter döden"

Jag kallar mig inte socialist utan socialdemokrat, dock hade det varit roligt att få tag i boken " Socialismens liv efter döden" Någonting säger mig att den har några poänger.
Tyvärr var den uttlånad både i Rinkeby och på Stadsbiblioteket.

Hittade den på ett antikvariat för 45 kr i förgår och borde kanske åka dig igen.. kursböckerna suger dock upp den mesta budgeten när det gäller litteratur. Och jag måste faktiskt äta mat!!

Så vad tror jag att denna bok kan ge mig? På biblioteket.se står det att boken är kritisk mot socialdemokratin.
Hmm.. joo.. man kan vara kritisk, jag är också kritisk. Man hade inte förlorat 2006 om man varit mera ödmjuk och tagit folk på allvar. Man kan vara kritisk på många sätt!
Socialdemokratin har enligt alla fina organisatoriska modeller blivit ganska segt, för att vara mild i kritiken. Att faktiskt gå på ett medlemmsmöte vid äldreboendet i Vårberg lockar inte precis!

Analyser
Vi kan redan dra ett par analyser av titeln, till exempel att socialismen såklart inte dog 1989!! Det var en viss icke demokratisk socialism som dog. Socialismen som grundide har knappast blivit försvagad, folk gillar jämlikhet!! Man vinner inga val på att hata jämlikheten i Sverige. Om man säger att socialismen dog 1989 då får man i konsekvensens namn gå med på att liberalismen dog efter 1800 talet och kom igen vid 1980 talet. Johan Norberg brukar för övrigt prata om den period där svensk liberlism stog på topp, och orsak verkan mena att dit skall vi.. jag vet inte om jag vill till 1800 talet. Men men.. att någon vill dig säger väl något!

Timbro har om man tänker på deras budget ( som är rejäl) en marginaleffekt i svensk politik, jag glömmer inte när Barbro Hedvall kommenterade det faktum att Tmbros sk. rapporter åker rätt i papperskorgen. Man vet liksom vad slutsaten blir.... mindre välfärd är bättre för samhället. Individen existerar bara , gruppen finns inte. Timbro "hatar" sociologi, för att vara oschyst! Hedvall är intelektuellt hederlig och köper inte neoliberalernas tankesmedja. Duktig på historia som hon är, inser hon att verkligheten har flera sidor och att vara dogmatisk är att vara ganska puckad.

Jag läste en bok om socialism för inte så länge sedan, där den svenska författaren ( som jag inte kommer ihåg, inte heller titeln) argumenterade för att socialismen har vunnit många segrar. Och visst, jag tänker på 8 timmars arbetsdag, försäkringar av olika slag, samt demokratiska rättigheter. Arbetarna som är en stor grupp i Sverige, om inte majoritet, kan vid nästa val bestämma om till ex. 6 timmars arbetsdag och det skulle fungera rent ekonomiskt. Visst jag har själv varit motståndare till denna tanke, eftersom att den renkt ekonomiskt är dålig. Produktiviteten per invånare skulle antagligen minska så mycket att det inte skulle kompensera den minskade arbetslösheten. Men som Johan Ehrenberg har sagt "svenskarna har blivit 30% rikare på 10 år , skulle vi inte ta och minska arbetstiden med 30%" Och javisst. Vad kan jag säga? Jag skulle gärna arbeta mindre och få mindre på bankkontot. Planerar redan att försöka jobba 80% som lärare i framtiden. För att jag skulle må bra av det. Skita i ekonomin, för en sekund , således.. För vad är poängen att leva om man inte känner sig levande, utan som en robot?

Kritiken mot S är alltid att partiet gör för lite. Jag kan hålla med om detta. Samtidigt så är långsamhet viktigt i den demokratiska processen. Det man kan räkna med , är att borgarna efter fyra år av sänkta-skatter-politik har ökad inkomstskillnaderna. Det är inte bra! Svenskar gillar ju som sagt jämlikhet. Vilket jag älskar att poängtera, för det är irriterande för liberaler.
Stockholm är inte Sverige, vilket jag faktiskt är glad över!

Någon räknade ut hur mycket varje svensk skulle få om man gav de 55 miljarderna till svenska folket. Och ja , vad blir det ( förrutom inflationsdrivande effekter) det blir en massa pengar. Det är kanske smart att betala av på statsskulden, men samtidigt skulle staten kunnat lägga undan pengarna till den lågkonjunktur som kommer.

Styrkan i socialismen, ligger i dess förmåga att ta kritik och överleva. Tanken om att alla hänger ihop i samhället är en gammal och på samma gång en riktig modern tanke. Och om alla hänger ihop, så skall alla också ha det bra, ha möjligheten att leva ett gott liv. Politiken skall inte säga " det här är meningen med ditt liv" men politiken skall säga " Vi har ett starkt skyddsnät för alla, lev på och hoppas hälsan är väl"

Och detta förstår min vänn, som röstade (visserligen) på vänstern i förra valet. Även om han gillar aktier. Vilket säger en del om svensken, vi vill ha möjligheter att bli rikare, men vill även ha ett jämlikt samhälle.

Vi är , samhällskapitalister!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Thursday, April 3, 2008

Upphovsrätt som monopol

I skrivande stund pågår en öppen utfrågning om ”Upphovsrätt på Internet” i riksdagen. Än så länge är det en ganska förutsebar historia. Branschintressena är på plats och argumenterar att upphovsrätten måste försvaras till varje pris och att staten därför måste gå in och göra de inskränkningar i våra friheter och rättigheter som krävs. Några fristående röster finns också på plats som varnar för att inskränkningar riskerar att kränka den personliga integritet och förhindra den tekniska utvecklingen.

Vad ingen hittills tagit upp är en analys av vad upphovsrätt är.

En del på högerkanten gapar ju då och då om att upphovsrätt är äganderätt. Detta är naturligtvis fånigt. Upphovsrätten tar ju till exempel slut ett visst antal år efter upphovsmannens död, inget likande händer med egendom.

Vad är då upphovsrätt? Upphovsrätt är ett statligt sanktionerat monopol. Staten ger enskilda aktörer ensamrätt att utnyttja en viss idé under en viss tidsperiod. Dvs monopol på en idé.

Orsaken till denna praxis är att vi vill stimulera nya idéer och uppmuntra till innovation. Som socialdemokrat är det inget konstigt att vi politiskt går in och gör inskränkningar i marknaden. Däremot har jag svårt att förstå hela den högerfalangen som så aktivt stödjer upphovsrättsprincipen samtidigt som de av princip argumenterar emot statliga monopol så som Systembolaget och Apoteket.

För mig är det inget problem att gå in och styra upp marknaden när så behövs. Samtidigt måste man vara medveten om att när vi gör ingrepp i marknaden så får det konsekvenser. När det då gäller upphovsrätt så måste vi fråga oss själva; är upphovsrätten så som den är utformad idag verkligen nyttig?

Låt oss ta musikindustrin som exempel. För många år sedan var det väldigt kostsamt att producera musik. Det krävdes avancerade musikstudios och industriell tillverkning av medier så som skivor och kasseter. Vidare var distributionen också kostsam, skivor skulle fraktas runt hela jordklotet till fysiska försäljningsställen. Under sådana omständigheter krävdes det statliga incitament för att musikproduktion skulle fungera. Vi tog då till upphovsrätt som incitamentssystem. Idag ser världen annorlunda ut. Vem som helst har i princip råd att spela in musik eftersom det är fullt möjligt att göra högkvalitativa redigeringar på en vanlig dator med adekvat mjukvara. Lika så har problemen med distribution försvunnet i och med internet, kostnaden har faktiskt börjat närma sig noll. Behöver vi under sådana omständigheter statliga incitamentssystem i form av upphovsrätt? Med tanke på att det idag produceras mer musik än vad någon av oss kommer att hinna lyssna på under en hel livstid verkar det inte troligt. Det finns inget problem på producentsidan. Däremot finns det andra problem. Ett av dem är den stor flaskhals på tillgänglighetssidan. För dessa problem hjälper inte upphovsrätten till ett dugg. Tvärtom blir upphovsrätt ett problem när det gäller tillgänglighet.

Men vad händer då med hela skivindustrin om upphovsrätten skulle sluta gälla för dem? Vem bryr sig? Låt marknaden ha sin vanliga gång. Om skivindustrin lyckas anpassa sig efter den nya verkligheten så är det bra. Då kommer nya affärsmodeller som stärker ekonomin. Men om skivindustrin inte lyckas anpassa sig så går de under, och när en industri försvinner innebär det att kapital frigörs som kan investeras i andra verksamheter. Det är marknadens naturliga gång och det är också bra.

Andra bloggar om: , , , ,

Utanförskapet måste bli ett socialdemokratiskt begrepp!

Jag skrev tidigare om triangulering här. Jag varande för en politik där vi flyttar oss närmare borgarna vilket inte leder till valvinseter på lång sikt utan endast mer av högerpolitik. Jag använde begreppet ganska slarvigt för en politik som flyttar sig närmare den borgerliga på många områden för att kanske ta strid på ett fåtal där man tror att man har väljarna med sig.

Ann- Marie Lindgren använder begreppet på ett annat sätt i Tiden 1/2008 (hittar tyvärr ingen länk) . Hon menar att flytten mot borgerlig politik i tillexempel skolfrågan inte är ett exempel på triangulering utan bara på att man flyttat sig närmare borgarna längs triangles baslinje. En riktig triangulering skall i stället vara att närma sig ett av motståndarnas områden men med sina egna värderingar och omdefiniera politiken på ett nytt sätt. Så gjorde moderaterna i valet 2006 med utanförskapsbegreppet. De lyckades få socialdemokratins viktigaste område sysselsättningpolitiken att handla om hur man skulle få fler jobb för att bryta utanförskapet genom att försvaga fack och arbetstagare. Dock flyttade de faktiskt även sin egen politik närmare sossarnas på andra områden vilket trotts allt kan sägas vara en förutsättning för triangulering.

Samma typ av triangulering håller faktiskt socialdemokratin med Sahlin och Astudillo i spetsen på med nu. Man håller successivt på att omdefiniera utanförskapsbegrepppet till att handla om de som står längst ifrån arbetsmarknaden. Jag tycker i och för sig inte att det är bra att man i övrigt flyttar positionerna när det gäller arbetsmarknadspolitiken (på bloggen här och här) och jag tror heller inte att det är en nödvändighet. Jag tror inte att en fullskalig triangulering är nödvändig för att man skall vinna frågan om utanförskap.

Tänk på saken. Faller det sig inte naturligt att de som är utanför knappast är de 1,5 miljoner som moderaterna pratade om. Snarare är de hundratusentals som står riktigt långt ifrån arbetsmarknaden. För dem har moderaterna ingen politik åtminstone ingen som inte sossarna kan göra bättre och mer. Mot utanförskapet behövs klassisk socialdemokratisk politik som utbildning, subventionerade anställningar och en expansion av offentlig sektor.

Detta hoppas jag att vi hamrar in lika starkt som moderaterna hamrade in sitt utanförskaps begrepp. Låt mig börja med en gång.

Så svara gärna Littorin om du råkar läsa denna blogg:
Varför minskar inte utanförskapet? Varför fördjupas det genom att de som står långt ifrån arbetsmarknaden får det sämre?


Andra bloggar om: , , , , ,
----------------------
Mona om oron för ett krympande parti i DN.