Wednesday, April 16, 2008

Högerns seger i Italien





Silvio Berlusconis parti
il popolo della libertà, frihetens folk, vann en stor seger i söndagens italienska val. Mediemagnaten Berlusconi var redan innan måndagens rösträkning väntad vinnare, men att klyftan till den vänsterdemokratiska kandidaten, och forne borgmästaren av Rom, Walter Weltroni skulle bli så stor var det få som förutsåg.

Det italienska parlamentet är ett tvåkammarssystem där man väljer både till underhuset och senaten, och även om rösträkningen på tisdagens morgon ännu inte är helt färdig står det klart att högern vunnit i båda parlamentets församlingar. Enligt la Reppublica har högeralliansen fått ett mandat på 46,7% i underhuset gentemot vänsterns 37,7 där resterande procent utgörs av spillrorna av det forna kristdemokratiska partiet UDC samt andra småpartier. I senaten har Berlusconis koalition 47,3% att ställa mot Weltronis 38,0%. Den sistnämndes djärva försök att värva röster till ett stort vänstermitten parti, endast med stöd av den berömde åklagaren di Pietro som under nittiotalets första hälft bedrev den för de italienska politikerna så ökända Mani puliti, och hans parti Italia dei valori, gillades inte av flertalet av den italienska befolkningen.

Återigen syns alltså en framgång för högern i ett Europa som blir alltmer blått. Italiens oheliga allians blir ännu mer bekymmersam när man närmare granskar de partier Berlusconi tvingas samregera med. Ett av dessa är Lega nord med Umberto Bossi i spetsen vilka gjorde ett fenomenalt val och fick närmare tio procent av rösterna. Detta är extra skrämmande med tanke på de främlingsfientliga undertoner Legan spelar på. Bossi vill inte bara frigöra det rika norra Italien från det fattiga syd och de enligt honom alltigenom korrupta politikerna i Rom. Partiet står också för en mycket restriktiv, ja nästan obefintlig, migrationspolitik. Gatorna i Milano misspryddes veckorna innan valet av affischer föreställande en indianhövding till texten ”omedelbar invandring. Idag lever de i reservat” Att ett parti med ett budskap som detta i vissa valkretsar i Lombardiet fick uppemot trettio procent av rösterna gör att inte enbart frågan om ökad federalism och det minskade skatteuttag som detta innebär kommer prioriteras, därom är samtliga högerpartier ense, utan vi kommer säkerligen också få se en åtstramning i italiensk invandringspolitik.
Finns det då inget hopp i det Italien som under fem långa år kommer domineras av Berlusconi och Bossi? Några ljuspunkter kan skönjas. Fredagen innan valet direktsändes en utfrågning av båda kandidaterna i det italienska programmet Matrix. Weltroni citerade vår egen Olof Palme och påpekade att en så enhetlig vänster som den han företräder aldrig tidigare skådats i italiensk politik. Även om många unga inte ser Weltroni som alltför vänsterorienterad är han den enda att sätta sitt hopp till i det italienska parlamentet, detta eftersom övriga partier inom den splittrade vänstern inte klarade spärren för inträde, och under fem år troligen kommer få ägna sig åt utomparlamentarisk aktivitet.

Det går inte att helt oförvanskat placera de itaienska partierna på en klassisk svensk höger vänster skala, och det leder fel att jämföra Weltronis Partito Democratico med svensk socialdemokrati, inte minst med tanke på Pd:s blott halvårslånga historia. I delar av Weltronis kampanj fanns dock inslag, som utan att vara alltför djärv leder tankarna till socialdemokratisk politik. Det ovan nämnda Palmecitatet, vilket berörde fattigdomens bekämpning var självklart ett av dessa.
Om Weltroni lyckas föra en oppositionspolitik som inte bara går emot Berlusconi utan också förmår formulera egna förslag kan den stora uppslutningen bakom honom, för det är med italienska mått mätt en historisk stor del av befolkningen som röstat på Weltronis Partito Democratico, kanske bli bestående. Att detta skulle gynna inte bara den italienska vänstern utan hela det parlamentariska systemet som under efterkrigstiden präglats av splittringar, nyval, misstroendeförklaringar och korruption är uppenbart. Att Italien i och med detta val närmar sig en blockpolitik är något som kanske kan minska de politiska nyanserna men också, och mycket viktigare, skapa en stabilitet och ett förtroende för politikerna i ett land där flertalet av invånarna knappast hyser den minsta aktning för sina valda företrädare.

Till sist kan man ifrågasätta vissa av de debatter och kampanjinslag som föregick söndagens val. Det ovan nämnda programmet Matrix kritiserades hårt av Partito Democratico, detta eftersom de båda partiledarna blivit lovade 45 min var att tala. Missräkningen för Weltroni uppstod då hans tid kortades med fem minuters reklam medan Berlusconi bara behövde genomlida en minuts avbrott. Att den senare i programmets slutskede även försökte hindra programledaren att avsluta eftersom han ansåg sig inte sagt nog är också talande för Berlusconis sätt att föra kampanjer.

Det största glädjeämnet efter måndagens och tisdagens rösträkning måste dock vara att den politiska vilden Giuliano Ferrara och hans nystartade parti Aborter: Nej tack, vilket innan valet fått relativt stort medialt utrymme, endast fick ett par promille av det italienska folkets röster och därmed är miltals ifrån en parlamentarisk plats.

Andra bloggar om: , , , , ,

1 comment:

Anton Andersson said...

Intressant artikel. Jag tror nog att det nya partiet kommer göra gott för italien om det är som du beskriver. Ett enande av vänstern kring en ny central platform är nog en nödvändighet.

man kan ju också glädjas åt att några facistiska partier trillade ur parlamentet. Kanske gick deras väljare till partier som lega nord.