Thursday, May 8, 2008

Aleksandra Kollontaj


I tisdags hölls på ABF Stockholm ett seminarium om Aleksandra Kollontaj och jag tänker inte snåla på krutet... jävlar vad bra det var! Vad ni missade, ni som inte var där. Ni hade fått slåss om platserna om ni kommit för fullt var det när barnbarnet till världens första kvinnliga minister stapplade in.

Just det, ni läste rätt. Världens första kvinnliga minister var hon, Aleksandra Kollontaj, i Lenins första regering dessutom. I ett land sargat av fattigdom och inbördeskrig fick hon till uppgift att ta hand om folkhälsan. Ni förstår ju själva att det omöjligt kan ha varit något lätt uppdrag, men Kollontaj visade sig snart vara en effektiv realpolitiker. Hon förbättrade oäkta barns chanser till ett drägligt liv och ändrade även äktenskapslagstiftningen för att ge mer makt åt kvinnorna. När hon tillslut vände sig mot dödsstraffet sa Lenin att nej, nu räcker det! Och fortsatte med något i stil med att huvuden ju måste rulla om revolutionen ska fullbordas.

Sin karriär som diplomat påbörjade Aleksandra Kollontaj i Norge år 1923 där hon snabbt lärde sig språket. Sju år senare utsågs hon till diplomatiskt sändebud i Stockholm där hon stannade kvar till 1940. Hon tyckte om Sverige som hon besökte också före den ryska revolutionens dagar. Redan då socialistiskt sinnad hamnade hon i fängelse i Malmö och blev, vad det sägs, utsmugglad av Hjalmar Branting.

Aleksandra Kollontajs insatser för relationen mellan Sverige och Sovjetunionen var omfattande. Ingen kunde vid tiden för hennes flytt till Sverige ana vilka förödande konsekvenser det nalkande kriget skulle få för världen, eller Stalins terrorvälde för Sovjetunionen. I hennes arbete ingick bland annat att skapa goda handelsrelationer mellan de båda länderna och även om insatser inom den svenska exporten av trä och papper inte låter allt för upphetsande var dessa under 30-talet viktiga. Man ville förmildra en ekonomisk kris genom avtal och samarbeten inom olika sfärer.

I efterhand kan, den som vill, fråga sig om dessa ansträngningar var onödiga. Kriget bröt ut, Aleksandra Kallontaj blev så småningom kallad hem till Moskva där hon slipade på sina dagboksanteckningar fram till år 1952 då hon dog, ett år före Stalin. Men hennes dagböcker finns bevarade samlade i en omfattande volym om sjuhundra sidor och än lever människor som kan berätta om den klokhet och respekt som Aleksandra Kallontaj besatt.

Visst var hon barn av sin tid och säkerligen hade hon åsikter som idag inte skulle vara rumsrena. Men jag tror att man får bortse från dessa och utgå från det positiva i hennes arbete. Jag vill därför passa på att, när jag nu ändå skrivit tre gånger så långt som jag brukar, avsluta med att återberätta vad hennes barnbarn, idag en skrupplig gubbe i krutstrecksrandig kostym, sa under seminariet i tisdag:

Vad är det som gör en människa till en god diplomat? Frågan ställdes till ett antal högt uppsatta tjänstemän på besök hos Aleksandra Kollontaj.
Den första svarade: Det är att lyssna till sin regering och se till att framföra vad den uttryckt.
Den andra förklarade: Det är att förstå problemen i båda länderna där man verkar, och göra något så bra av det hela som möjligt.
Aleksandra Kollontaj svarade: Det är att göra vad man förmår för bägge länderna och återvända hem med så många goda, förstående vänner bakom sig som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 comments:

Anton Andersson said...

Verkar som man verkligen missade något. Kul med nyanserade seminarium om sovjet.

Anonymous said...

Jätte bra inlägg! Skriv mera =) Synd att man inte har tid till allting som man skulle kunna göra!
/Johan