Sunday, June 1, 2008

S hotar stoppa EU-fördraget!

Inom det socialdemokratiska studentförbundet pågår just nu en diskussion om man skall kräva garantier om att kollektivavtalsmodellen värnas före vi skriver på EU fördraget. Ser dock till min förvåning att s-studenter blivit förekomna av en hög representant från moderpartiet som uttalar sig i tidningen kommunalarbetaren som skriver:

"Socialdemokraterna öppnar sig nu för att blockera antagandet av det nya EU–fördraget. Detta för att sätta press på regeringen för att få garantier i EU för den svenska strejkrätten och kollektivavtalsmodellen. Sven–Erik Österberg, socialdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor, säger att partiet ska göra sitt yttersta för att värna den svenska modellen.
– Vi utesluter inte att vi därför kommer att vilja skjuta på behandlingen i riksdagen av det nya EU–fördraget. Regeringen måste innan dess agera med handlingskraft inom EU. Vi måste ha rättsligt bindande garantier för den svenska modellen, jag bryr mig inte om på vilket sätt eller med vilken teknik det görs, säger han."

I artikeln finns även Sven Otto Littorins svar i kommentarsfältet vilket är lite lustigt.

Jag tycker denna linje är positiv för partiet och hoppas att studentförbundet kan gå på samma linje.

Daniel i LSSK om förslaget här.
Reza Javid från Örebro här.


Andra bloggar om: , , , ,

11 comments:

Catti Ullström said...

Men varför, egentligen? Vad tror vi i slutändan blir resultatet? En utdragen konstig process med undantag eller inget lissabonfördrag alls? Och vilket vill vi uppnå? Även om det svenska systemet inte garanteras i lf är skrivningarna som jag förstår det bättre än de som finns nu. Och det finns dessutom utrymme för vårt system inom dess ramar. Samt att det förstås är en process som bör fortgå.

Någonstans tycker jag att det just vad gäller arbetsmarknaden är så himla viktigt att vi inte gör undantag. Arbetsmarknaden blir som bekant mer och mer gränslös och om vi inte börjar försöka tänka mer "europeiskt" även i våra fackliga frågor riskerar vi att hamna fel, och bli så efter att vi så småningom inte är med alls. Även om den fackliga kampen blir svårare inom EU måste den ditåt (tror jag).

Jag får medge att jag inte är superinsatt, men jag hoppas att vi ska anta ett kritiskt "ja"-uttalande. Sen får man gå vidare därifrån...

//Catti

Anton Andersson said...

jag är inte heller superinsatt men som jag förstår det sätts EU:s regler främst av dess fördrag och om vi skall få ett bra EU så är det genom bra fördag.

Med dagens skrivningar och troligen även med de skrivningar som finns i den nya konstitutionen har vi en domstol och en högermajoritet i EU som verkar vara isntäld på att krossa fackföreningsrörelsen. Detta syftar till att förstöra grunden för vårt parti och vi bör därför använda vår maktställning för att se till att få garantier för att vår arbetsmarknadsmodell inte hotas.

Det vi vill uppnå är i första hand en garanti från regeringen och i andra hand en garanti från den svenska regeringen som jag förstår saken.

Varför skulle vi inte gör det?

Stefan said...

Det som är intressant med det hela är att flera som vill ha igenom detta utan undantag hävdar att det inte är någon större skillnad gentemot Nicefördraget, och Nicefördraget fick tummen ned av folket. Men det finns skillnader, det är inte enbart "förtydliganden", det finns nya grejer också som är allvarliga. Bland annat kommer det ske förändringar vad gäller röstningen inom somliga institutioner. Sverige kommer att få mindre inflytande, och till största del beror det inte på utvidgningen utan snarare på att de stora länderna har fått igenom krav där röstningen i större utsträckning skall sättas i förhållande till folkmängd. Vilket tekniskt sätt innebär att storländernas styre bara förstärks. Sen kan jag väl tycka att många är ganska naiva, precis som att Sverige styr EU, Sverige blir bara mindre och mindre i EU, och storländerna använder EU som en arena för sina egna intressen.

Sen släpper vårt parti på löften från folkomröstningen. Frågan är hur FN's inflytande förändras när EU börjar driva allt mer. Vad händer om FN har en uppfattning och vill sätta in styrkor i ett land och EU har en annan? Politikerna hade dessutom lovat att behålla neutraliteten. Men nu strider man i EU-styrkor.

Vi måste ha undantag på arbetsmarknaden och vara väldigt tydliga där. Anledningen till det är just att vi kan inte tolerera någon form av social dumpning eller lönedumpning. Men det absolut viktigaste är att vi inte ska acceptera att den inre marknaden styrs efter de stora ländernas behov, men det kommer den att göra, och tyskarna m.fl. tycker säkert att det är jättebra, men när Sverige inte har verktygen att själva göra något åt de problemen som dyker upp lär det komma mycket synpunkter från allmänheten, men så länge de stora nationerna är glada så! Precis samma problematik har man ju inom Euro-samarbetet, och det har missgynnat flera av de mindre länderna.

Catti Ullström said...

Anton: Jag ska försöka svara på varför inte... kanske blir lite flummigt och helt klart spekulativt. Men ändå.

Jag tänker mig att vi måste gå mot en mer gemsam europeisk facklig kamp under de kommande 10-20 åren. Folk i Europa, och på andra platser också för den delen, arbetar allt mer över gränserna (inte bokstavligen men du förstår vad jag menar). Sverige har EU:s starkaste fack, även om det är galet försvagat just nu. Det är vårt sätt att organisera och driva facklig kamp som även om det måste förnyas (alltså förnyas, inte gå åt höger) måste spridas. Jag vet att Sverige är ett litet land och så vidare, men när arbetsmarknaden rör sig över gränserna måste facket också börja göra det. Om vi kräver undantag alienerar vi oss (tror jag, alltså) från övriga europeiska fack, som måste slåss på andra villkor. Hur ska vi då kunna fajtas för våra ideal, för vårt system?

I slutändan är jag dessutom rädd för att facket i Sverige, även om vi skulle kräva undantag, skulle få duka under. Facket är bara så starkt som sina medlemmar och när arbetsmarknaden blir mer och mer europeiskt blir svenska LO mindre och mindre.

Jag inser förstås att jag spekulerar en del, men så är det ju med politik. Har själv gränsarbetat i flera år och varje sommar sitter vi o muttrar över att svenska LO och norska LO är så sjukt gammeldagsa att vi gränsarbetare (vi utgör 1/4 av arbetarna på vår fabrik) hamnar mittimellan och inte får hjälp av någon. Jag gissar att det inte är en ovanlig situation, och att det kommer bli vanligare.

Och jag tänker mig att ett undantag i Lissabonfördraget bara skulle ge LO ytterligare en anledning att vägra se att arbetsmarknaden struntar i nationalstatsgränser.

//Catti

Daniel said...

Anton är inne på rätt linje, tycker jag, när han kräver garantier och att dessa garantier – helst förändringar i fördragen (1) men om nödvändigt undantag – endast kan komma till stånd om vi sätter press på regeringen. Det gör vi lämpligen genom att skjuta upp fördragsbehandlingen och absolut tills den utredning som behandlar arbetsrättsfrågan är klar. Den presenteras nämligen lägligt nog, för högern, först en tid efter nuvarande tänkta ratificeringsdag i riksdagen...

För uppriktigt sagt är det kanske inte riktigt läge för ”flum”, ”spekulationer” och riskabla förhoppningar. Det krävs faktiskt handling nu.

Läs gärna mer på lakejerna.blogspot.com.

(1) För LO-styrelsens tolkning av det nya fördraget motsägs av såväl EU-kommissionen som professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund. Har de senare rätt drabbas inte bara Sverige utan hela Europas arbetarrörelse. Vågar vi verkligen chansa på att de har fel?

Catti Ullström said...

Fast spekulationer och flum är ju vad det blir hur man än vrider och vänder på det. Jag har suttit och läst material från båda sidor och de är ju båda övertygande på sina sätt, någonstans lämnas man ju då åt spekulationer. Det är ju det politik är ganska ofta. Vågar vi chansa? Det kommer vi ju få göra i vilket fall. All forskning, inte minst inom dessa ämnen, är ideologiskt präglad och det gör att vi alltid lämnas åt vårt eget omdöme. Vi är ju inte experter på allt, alltså spekulerar vi och chansar. Förhoppningvis är det övervägda chansningar, men likväl chansningar.

Sen tycker jag inte att ett uttalande där man vill skjuta på rd-förhandlingarna är fel, men däremot ett där man vill ha undantag. (och visst är det fult att man lagt förhandlingarna där man lagt dem, precis som man kan diskutera huruvida det är ett beslut som borde tas i rd eller med folkomröstning).

Angående själva fördraget. Den svenska strejkrätten eller vårt fackliga system är ju inte i detalj garanterade heller i vår egen grundlag, och att det inte står i fördraget är ju inte ett hinder för ytterligare lagar längre fram, som då helst kan gälla för hela EU.

Kanske borde man fiö istället diskutera hur EG-domstolen är konstruerad. Inte minst som majoriteten vill införa ngt liknande i Sverige.

Som sagt skulle jag vilja se ett kristiskt uttalande från S-studenter, men inte ett som kräver undantag eller säger nej till fördraget.

Börjar se fram emot att lyssna mot den här debatten på kongressen.

Daniel said...

Ingen av oss kan säga precis vad som kommer att hända. Men nog måste väl en juridikprofessors och EU-kommissionens bedömning väga tungt?

I första hand måste en garanti för konflikträtten gälla alla länder, men liksom Frankrike lyckades få ett undantag och slapp alkoholreklam, och Storbritannien och Polen i fördragsförhandlingarna fick ett undantag angående de sociala rättigheterna (fast i motsatt riktning) måste Sverige i sista hand kunna få ett undantag om strejkrätten hotas. Det handlar inte om nationalism utan om rimliga villkor på arbetsmarknaden – en på det hela taget rätt viktig för socialdemokratin.

I Sverige är grundlagen utformad så att politiken har sista ordet; i EU är det en författningsdomstol. För fördragen, vilka EG-domstolen beslutar efter, överordnas parlamentsdirektiven. Därför måste fördragen vara skrivna så att EG-domstolen inte kan göra någon annan tolkning än att de "grundläggande rättigheterna" jämställs med de "grundläggande friheterna".

Det är klart att EG-domstolens roll måste ifrågasättas. Men det är ju faktiskt också en fråga som endast regleras i fördragstexterna...

Catti Ullström said...

Hm, jo. Jag är nog lite otydlig med vad jag menar (delvis för att jag just nu försöker bilda mig en uppfattning).

Jag menar inte att det handlar om nationalism, absolut inte, utan om ett nationalstatstänk (och det är verkligen inte samma sak) som i slutändan kommer att slå tillbaka på LO och de svenska arbetarna. Vi har en arbetsmarknad där folk rör sig allt mer över gränserna för att söka arbete. De här människorna faller utanför facken, utav anledningar. Ett modernt fack som ska överleva och kunna bli riktigt starkt måste kunna hantera de nya förutsättningarna, och i dagsläget lyckas man inte med det. Dels förlorar vi (eller kanske vinner inte...)de arbetare som kommer hit, dels förlorar vi de (icke-högutbildade) som sticker till till exempel Norge. Jag är rädd att ett svenskt undantag skulle resultera i att man fortsätter på samma spår som förut. Och det är ett rätt förlorande spår (tror jag). Så länge de nationella facken kör sina egna race kommer deras makt att urholkas av den allt mer europeiserade arbetsmarknaden.

Eftersom det i EU-systemet måste lagstiftas om sånna här saker (vilket i sig inte är särskilt positivt, avpolitiseringen, om det nu kallas så, tycker jag är en dålig utveckling) så vill jag se en stark men enhetlig sådan. Arbetsmarknaden blir mer och mer europeisk, alltså behöver facket bli det. Det nationella fack som borde föra den utvecklingen framåt är förstås Europas starkaste, dvs Sveriges. Men det gör man inte. Och ställer vi oss utanför de regler de andra spelar med lär ju inte chansen att LO tar progressiva initiativ i Europa öka, snarare tvärtom. Vågar vi ta den risken?

Vad gäller konsekvenserna så är det klart att EU-kommissionen och ovan nämnd professor vet vad de snackar om, men det gör ju rimligen olika LO-företrädare och Europafacket är positivt. Sen angående strejkrätten, är den verkligen hotad? Det är en helt uppriktig fråga, för jag kan inte utläsa det av fördraget (så är jag inte heller jurist). Och jag har svårt att tänka mig att frnasmännen skulle godkänna det, de älskar ju sin strejkrätt.

Till sist ang. EG-domstolen så tycker jag egentligen att vi borde sträva emot ett EU där politiken har mer makt, dvs mer som i Sverige. Jag tycker författningsdomstol enligt en mer amerikansk modell är något vi bör sträva ifrån, inte emot.

Det finns en massa andra saker i LF som jag efter att ha försökt (och då menar jag verkligen försökt, inte helt lyckats) förstå det är skeptisk mot. Men även om jag är kritisk så är jag inte särskilt övertygad om ett undantag på lång sikt skulle tjäna facket eller arbetarnas villkor, ens i Sverige. Å andra sidan hade jag gärna väntat på utredning innan jag tagit ställning.

Så å ena sidan skulle jag gärna se ett annat Lissabonfördrag med tydligare försvar för arbetsrätten, men å andra sidan tror jag inte att undantag i längden är rätt väg att gå.

//Catti

Anton Andersson said...

håller med om att undantag inte är en långsiktig lösning. Tvärt om. Mig veterligen har alla viktiga undantag till slut blivit kringskurna av EG domstolen. Jag tänker på alkhoholpolitiken mm.


Det vi bör uppnå med en blockering är första och främst att regeringen garanterar svenska lagförändringar.

Den behövs också:

I första hand en förändring av fördragen. tillexempel genom Europa fackets sociala klausul. Som jag ser det är inte fördragen tillräckligt bra förändringar för att vi ska godkänna dem utan att kräva förändringar på viktiga områden.

och i andra hand ett tillfälligt svenskt undantag.

Angåenbde Cattis komemntar så vet jag inte om undantag kommer innebära att incitamenten för fackföreningsrörelsen att samarbeta Europeiskt försvinner. Ett undantag skulle väll knappast innebära att den europeiska arbetsmarknaden försvinner? Drivkrafterna för europeisk solidaritet skulle väll fortfarande vara starka. Undantaget kommer mig veterligen inte i sådana fall att förbjuda utstationering och tillfälliga arbeten över gränserna.

Catti Ullström said...

Det är klart att arbetsmarknaden förändras ändå, det är ju lite av problemet. LO (och övriga nationella fack) har inte hängt med i utvecklingen vilket jag tror är en av anledningarna att det går sdär för facken just nu. Säsongare och gränsarbetare hamnar tex mellan systemen. LO har hittills valt att strunta i de problemen och låst sig vid en modell som förvisso är bra men som inte helt fungerar i dagen Europa med öppna gränser osv. Visst kan man hoppas att LO trots undantag skulle ändra riktning och försöka arbeta mer med de andra facken, men om de inte gjort det hittills varför skulle de göra det med ett undantag? Jag tror att chansen är liten, men att den utan undantag skulle bli lite större. Om inte LO börjar tänka mer gränslöst tror jag att svenska facket snart kommer vara som det danska (som också hade storhetstid för intre så länge sedan).

//Catti

Daniel said...

Den här frågan, Catti, handlar inte alls om huruvida LO är tillräckligt bra på den viktiga uppgiften att tillvarata säsongares och gästarbetares intressen eller ej. Frågan gäller konflikträtten - om det skall vara tillåtet att ta till strid för att skydda inhemska kollektivavtal mot utländska sådana med sämre villkor. Det handlar om rätten att stoppa social dumping, någpt alla arbetare i Europa drar nytta av på lång sikt.

Och om denna rätt är något du anser vara förlegad i "dagens Europa" kanske det är du som borde tänka om.

Men jag håller ändå med dig i din slutsats: LO måste tänka mer gränslöst. Därför måste man också kräva att Lissabonfördraget förses med otvetydiga skrivningar som garanterar arbetets rätt, i första hand i hela EU, i andra hand som ett undantag.