Tuesday, October 7, 2008

Jag vill kallas människa! !

Om det är någonting jag lärt mig av filosofi, så är det att ingenting är självklart! Det är inte ens självklart att vi ens finns till " Jag tänker, därför finns jag" Descartes. Du skulle rent filosofiskt kunna leva i en verklighetsbubbla, där alla dina sinnen är konstruerade. Likt Matrix.

En sak som har grävt ett stort mört hål i mig, är det faktum att människan kategoriseras i dikotomier. Vit-svart, man-kvinna, osv.

Problemet med dikotomier, är att de är enkla för våran hjärna att ta till, när vi snabbt vill dra slutsatser som vi kanske inte riktigt har faktaunderlag för.

Ta till exempel begreppen man-kvinna.

Jag passar in i mans begreppet, men jag är välldigt omanlig. Jag är helt enkelt inte manlig nog.
Problemet är att jag alltså hatar att vara man, samtidigt som jag är totalt vilsen. Jag kan inte vara någonting annat än "man" eftersom att jag hela tiden ses som "man", och kan inte heller revoltera mot mansbegreppet utan att exkluderas. Och exkludering är jag knappast stark att genomgå. Jag revolterar i smyg.

Jag kan inte klä mig som jag vill, eller handla som jag vill. Jag kan drömma om befrielsen av att vara en människa, istället för att placeras in i ett kön med tillhörande egenskaper. Problemet är att eftersom att jag inte har den sociala miljö som tollerar någonting udda, så kan jag alltså heller inte skapa mig en egen värld. Jag dras till att utnyttja systemet och vara manlig. Att göra så lite motstånd som möjligt. Jag ger ofta upp. Inom mig brinner en låga.

Jung pratar om att vi har masker. Under maskerna finns de verkliga människor vi är. Jag vill slita bort maskerna, men vågar inte. Maskerna som vi bär hindrar oss ifrån utveckling.
Att förbättra samhället, är till syvene och sist att förbättra varje människa. Att visa på möjligheterna, det är ok att visa en annan sida. Vi är flerdimensionella , inte enkla.

En knivskarp människa förklarade för mig lite om intersektionalitet. Det är ett spännande begrepp. Jag är bara lite rädd att hjärnan skall få härdsmälta..

Det som slår mig, är att de intressantaste människorna är inte de "normala". Jag dras till dubbeltydighet, irrationalitet, kaos, smärta, galenskap. Inte för att jag är galen själv ( lite kanske) utan snarare för att jag sympatiserar med det ovanliga.

En av mina närmsta vänner känner sig både som en kvinna och man. När han/hon får leva ut flera sidor av sig själv inser jag att ett stort tryck avlastas. Vi har inte varit på Pride paraden på ett par år, men kanske finner jag hopp om friheten hos HBTQ rörelsen?!

Se människan!

2 comments:

Anton Andersson said...

Förstår vad du menar. Förhoppningsvis ser man under socialismen oss som människor, inte som kunder, män eller kvinnor utan just som människor.

Agnes said...

Hej!
Jag läser kursen "intersektionalitet som konstnärlig praktik" och håller på med ett intersektionellt konstverkverk. Vill du hjälpa mig? Jag vill gärna ha kritik på verket.

Gå isf in på länken nedan;
http://gemigkritik.blogspot.com/

Tack på förhand! Agnes