Monday, January 5, 2009

Dikt



Min själ, en fågel fenix

Vid vägens ände, skall jag pulverisera förnuftets traktat och hata allting som är dött.
Alla levande döda som går i hjulspår och tittar utåt och alldrig inåt.

Och äntligen visar mänskligheten sitt rätta tryne.
Det svarta dammet på min rygg samlar jag ihop i en hög ,
från de 87 barn som dött efter att de stora männen slutat att prata.
Gnistrande svarta stjärnor faller, hänfört tittar jag inåt.
Metallsmaken av stål fräter sönder höger hjärtkammare medan gud skrattar åt mina tvivel.
Det är inte över, viskar rösterna, ifrån helvetets port.
Det är inte över, skriker männen som slutat att prata.

En sommardag går jag på vägen mot ingenstans. Det ordnar sig, tänker jag och sparkar grus. Det svarta dammet borstas av och med ett leende skålar jag för mänskligheten. Denna livsform som förgör gaia.

Framsteg och liberalism.
Framsteg och liberalism.

Eller som vetenskapen säger; total miljökatastrof!
Kommer godheten segra, eller stiga vi mot mörker?

No comments: