Monday, March 30, 2009

Sabba inte vårt studiemedel!

Med anledning av att det betänkande som studiesociala kommittén idag presenterar, vid sidan av en del hyggliga förslag om höjt studiemedel osv., också föreslår en generell studiemedelsförkortning från 6 år till 4 år (med prövningsmöjlighet för förlängt studiemedel) startar S-studenter, Gröna studenter och Vänsterns studentförbund en gemensam namninsamling att skicka till Lars Leijonborg i protest mot detta idiotiska förslag.

Stöd uppropet du också.

www.sabbaintestudiemedlet.nu

Friday, March 27, 2009

Fortsatt diskussion kring SJ

Efter att ha läst Alex artikel nedan upptäckte jag att min kommentar blev allt för lång att skriva i kommentar sidan, därav publicerar jag denna text här.

Jag har tidigare arbetat på SJ, och har haft äran att serva både Stig Björn Ljunggren och andra pendlare inte bara på Uppsalapendeln men också över hela Sverige. Att det finns en allt större miljömedvetenhet bland Sveriges företag, som arbetar för att deras anställda ska ta tåget istället för bil eller flyg kan absolut konstateras med att allt fler av SJs tåg är fulla till bristningsgränsen.
Jag blir förvånad över att Stig Björn Ljunggren tycker att lösningen på tågbekymren skulle vara konkurrens även om jag mycket väl känner till Uppsalapendlarnas missnöje med tågtrafiken. Att den svenska regeringen tycker så är inte konstigt. Det ligger i deras övriga avregleringspolitik att hasta fram privatiseringar även inom bl.a. Apoteket och banksektorn (som till viss del bromsats in nu i och med den ekonomiska krisen). Konsekvenserna kommer Sveriges befolkning få betala under lång tid framöver.

SJ AB är sedan 2001 ett kapitalistiskt bolag under statligt ägo. Målet är helt enkelt att gå med vinst. Och även om jag i många fall kan vara kritisk till SJs personalpolitik och hur man behandlat sina resenärer under många år så är det systematiska felet inte i det statligt ägda SJs monopolsituation. Det systematiska felet ligger i att svensk kollektivtrafik idag byggs på vinstmaximering. Det är inte många år sedan SJ AB höll på att gå i konkurs och att dess ledning därefter tvingats göra om stora delar av företaget, ibland till det bätte, och i många fall till ett hårdare klimat för personal och resenärer beror ju på att ledningen måste bevisa för sin ägare att man klarar av att styra företaget till vinst.

Samtidigt som SJ ska generera vinst ligger det ett statligt och regionalt ansvar hos våra politiker att ha fungerande kollektivtrafik för medborgarna. De som förespråkar fri konkurrens även inom stambanorna och några få andra sträckor (resten av tågtrafiken har redan idag konkurrens i form av upphandlingar) argumenterar för att tåg kan jämföras med flyg eller bussar. Det finns dock en diamentralt stor skillnad mellan tåg och buss. Det finns bara en järnväg och hur mycket man än vill konkurrera på den sträckan kommer man alltid att stå inför att tågrälsen bara klarar en viss begränsad trafik samtidigt. Vi har redan idag stora bekymmer vad gäller spårkapaciteten inom svensk järnväg. Hur ska vi lyckas skapa konkurrens om det inte ens finns plats för existerande tågoperatörer vid Stockholms central?

Det är framför allt i bristen på statliga medel för en utbyggnad av järnvägen som problemet för svensk järnväg ligger. Det är här Ulf Adolphsons uttalande kommer in. Han har varit statens representant i SJ under många år och är till skillnad från regeringen insatt i frågan. Han vet att konkurrens i svensk järnväg kommer att leda till kaos. Regeringens dogmatiska inställning kommer bara förvärra järnvägssystemet ytterligare. Det man i min mening bör göra är snarare det motsatta:

  • Satsa i enlighet med bl.a. vänsterpartiets förslag på att tidigarelägga utbyggnaden av spår.
  • Återför SJ och Green Cargo som statligt verk, med regionala avdelningar, under en gemensam myndighet med statliga skattesubventioner för att förstärka kollektivt åkande och godstrafik.
  • Gör hårda satsningar på att ge bättre förutsättningar och verktyg för ombordpersonal på SJ att göra ett bra jobb.
  • Avskaffa upphandlingar av regionaltrafik men låt pendlartrafiken styras av regionerna (ex. TIM i vår region) så att de som har bäst kunskap om regionaltrafiken operativt också kan styra tågverksamheten, istället för att allt ska styras ifrån SJ eller Banverket.
  • Ökad satsning på snabbtåg mellan de större städerna men också deras flygfält.
  • Fortsätt SJs och SAS samarbete genom att på sikt lägga ned kortare flygtrafik mellan ex. Stockholm-Göteborg och istället fokusera på tågförbindelser mellan flygplatser.
Ja dessa är bara några exempel på saker man kan göra, och saker som ökar det som egentligen borde stå i fokus; det hållbara samhället. Låt staten ta sitt ansvar för kollektivtrafiken istället för att smula ned det till en massa små privata operatörer, kort och gott. För med all rätt har de som är kritiska till dagens system rätt i att det inte fungerar som det gör nu.

Wednesday, March 25, 2009

Minoriteters rättigheter i handen på majoriteten...

Jag läser i dagens DN om Portugals planerade försök att rösta igenom homoäktenskap i riksdagen. Tidigare har abort varit kärnfrågan, något som löstes genom folkomröstning 2007 då en majoritet gav kvinnan frihet till beslut om sin egen kropp. Nu planerar man att gå vidare genom att legalisera homoäktenskap i parlamentet utan folkomröstning. Det hänvisas till Spaniens socialistregering som gjorde det samma efter förra valet utan efterföljande problem. Ett ännu bättre exempel kan dras från lärdomarna kring proposition 8 i Kalifornien 2008. Lagen som kom att förbjuda homosexuella från att gifta sig. Sällan kan minoriteters rättigheter vinnas genom valurnorna. Särskilt när man får slåss emot okunskap och rädsla. Och att folkomrösta om bögar och flator kanske går an i vissa s.k. demokratiska länder, men tänk om lagen i Kalifornien hade gällt judars eller muslimers rättigheter, som genom folkomröstning skulle ha upphävs? Ett skäl om något för att förstärka den representativa demokratin. Bra Portugal!

Tuesday, March 24, 2009

Nej, Wanja borde inte avgå.

I vart fall inte från posten som LO:s ordförande. Men kanske från en del annat.

Jag ska försöka förklara vad jag menar och har tänkt och resonerat kring en hel del nu. Jag tror att Wanja m.fl är uppriktiga när de hävdar att de inte visste exakt vad det var de röstade igenom. Det kan vi tycka är fel. Jag tycker det är fel.

Wanja sitter, förutom att hon är ordförande för hela LO, på drygt 25 olika styrelseuppdrag. Det räcker med att ha varit heltidsarbetande med två eller tre styrelseuppdrag samtidigt för att inse hur omöjligt det är att ha ett heltidsuppdrag och 25 styrelseuppdrag (och framförallt att på bästa möjliga sätt kunna sköta dessa) utöver det. Där ligger felet, inte i uppdraget som ordförande för LO.

Det finns en sådan kultur. I Sverige, inom politiken och lite överallt. En kultur som gör att "pamparna" som vi andra ibland kallar dem sitter på alldeles för många förtroendeuppdrag. Det får inte bara konsekvensen att det upprätthåller och förstärker hierarkier, det får också konskekvensen att styrelseuppdrag missköts.

Att kräva att Wanja avgår är bara populism, och ganska trist sådan. För vilken reell skillnad skulle det göra? Väldigt liten.

Att se roten till problemet, i min mening en absurd styrelsepamp-kultur, är istället politik. Det är att kräva riktig förändring. Gör det istället.

Media: Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, DN, DN 2, DN 3
Bloggar: Johan Lundberg, Karin Berg, Magnus Holst, Mona (nej, inte Sahlin), Helle Klein, Ingerö,

Ps. Och för i övrigt anser jag att ska hon avgå ska det vara till fördel för en statsrådspost. Ta ta!

Uppdaterat: Helle Klein har kommit fram till samma slutsats som jag en dag efter att detta inlägg skrevs.

Ett hopp som krossades

Jag hade precis kommit hem från en tämligen trist arbetsdag på fabriken. Hem var då ett barackkomplex på en grusplan där jag bodde tillsammans med ett tiotal andra unga värmlänningar och ett gäng polska lastbilschaffisar. Telefonen ringde och det var något om Burma på tv. Jag slog på text-tv och läste om protesterna mot det höjda oljepriset. Det var första gången jag såg något om Burma på svensk text-tv och insikten om att det var stort infann sig direkt. Det var augusti 2007.

Jag hade inget internet där i baracken i Töcksfors. Fick istället förlita mig på att R. skulle ringa mig och berätta vad som hände ungefär en gång i timmen. Ett uppdrag han för i övrigt klarade alldeles utmärkt. Sista veckorna på fabriken var lättare den där sommaren. För att tankarna konstant var på helt annan plats. Hos vänner och kamrater i Burma.

I februari 2007 var jag i Burma. Åkte genom Rangoon, Mandalay och Myitkyina. Träffade den unga illegala oppositionen och konstaterade att ett uppror trots den unga entusiasmen kändes ruggigt långt borta. Jag minns hur jag gick på de stora gatorna i Rangoon, samma gator som bara ett par månader sedan var värdar för demonstrationer och massakrar, och kände att upproret var långt borta. Jag minns insikten i augusti 2007, inikten om att jag haft riktigt, riktigt fel.

Det uppror som började i augusti och som sedan kom att kallas Septemberupproret eller Saffransrevolutionen var enormt. Det var så stort och jag minns hur vi (i S-studenters Burmautskott) slukades av det och verkligen trodde att de skulle vara början till slutet. Jag minns hur vi grät när vänner arresterades och jag minns hur modstulna vi var när upproret slogs ner. Det var ett och ett halvt år sedan. Det känns som evigheter sen. Att se filmen Burma VJ var som att återuppleva alltsammans för en stund. Hoppet, modet, grymheten och uppgivenheten.

Ikväll visar S-studenters Burmautskott i samarbete med WG Film, Svenska Burmakommittén, PalmeCentret och Biografen Rio filmen Burma VJ. Det är en film som gjordes av de modiga journalister som riskerade och ofta offrade sina liv för att vi skulle få veta vad som sker i Burma, för att de trodde att vi skulle reagera. Jag hade möjligheten att se filmen redan förra veckan och den är bra, den är ruggigt bra. Se den.

Läs mer.

Thursday, March 19, 2009

Lägg ned Bromma! (alt. Det är dags att sluta snacka)

I veckan dömdes några Klimax-aktivister för att olovligen ha tagit sig in på Bromma flygplats. Med aktionen ville man visa att det är dags att på allvar minska på utsläppen för att rädda miljön. På en fråga från Sveriges Radio om det verkligen är värt 2 års villkorlig dom och 10 år i brottsregistret svarar Erik Sjöberg från Klimax: Vi har bara en enda jord, den är värd vissa personliga uppoffringar.

Jag blir lite rörd. Man kan tycka vad man vill om att bryta sig in på flygplatser men Sjöberg har rätt i sitt uttalande. Det sorgliga i sammanhanget är att det är bristande politiska insatser som skapat ett behov av de desperata åtgärder som Klimax nu vidtar.

I 10 år om inte mer har sossarna velat stänga Bromma flygplats. Det är vanvettigt att sitta och flyga korta sträckor som Stockholm-Göteborg. Men folket älskar sina flygresor och svenska politiker har dragit sig för opinionens vilja. Att flyga är inte längre en klassfråga, alla har råd! Men priset på flygresor måste höjas och kortare flygningar förbjudas om utsläppen ska minska. Det kommer inte att bli en enkel sak att ändra på invanda konsumtionsmönster, men det är något som vi helt enkelt behöver göra.

Vår jord är nämligen inte bara värd personliga uppoffringar. Den förtjänar också en politisk kamp.

Tuesday, March 17, 2009

Pengar, pengar, pengar

Johan Norberg brukar beskriva kriser inom det ekonomiska systemet som barnsjukdomar. Med en sådan inställning kommer den nyliberala utopi som Norberg och hans gelikar vurmar för aldrig nå vuxen ålder.Vad Norberg blundar för är att kriserna är sammanlänkade. Det måste lösningarna också vara. Vi behöver en omställning av industrin, vi behöver äta mindre kött och konsumera mindre energi. Vi måste flyga mindre. Ändra livsstil.

Alla tycks rörande överens om vad som skett och varför och likaså är man från höger till vänster i mångt och mycket eniga om lösningarna. För att lösa kriserna krävs krediter. Investeringar inom finans, industri, energi, infrastruktur... Med bössan i hand står näringsidkare, bankirer och kommunpolitiker på rad. För att rädda klimatet? För att rädda jobben? Kanske, men i första hand för att säkra sin egen överlevnad. Är vi verkligen säkra på att vi vill säkra allas överlevnad?

Krediter i all ära. Men för att dessa investeringar på lång sikt ska ploga vägen ut ur denna krisvinter krävs samarbete och politisk styrning i lika hög grad som pengar. I annat fall kommer dessa statliga satsningar att täta sprickorna i en fallfärdig mur. Och that's it.

Jag är ledsen Mona Sahlin, men jag tror inte att de 10 miljarder du nu vill dela ut kommer att räcka för att åstadkomma någon kursändring. Det är fegt att vara emot en ökad dieselskatt av oro för vad LRF ska tycka. Det är enkelt att sprida pengar till en seglivad industri i förhoppning om att industrin själv ska förstå sitt eget bästa.

Om vi bara pumpar in pengar kan problemen lösas temporärt men för att rädda jobben, välfärden och klimatet krävs smartare lösningar och ett mer holistiskt perspektiv. Jag hoppas att det var ett sådant som diskuterades fram vid SSKs möte ikväll!

Världens krisen & bristen på lösningar.

Jag sitter och tittar ut på en väldigt blå himmel. Ikväll ska vi, som alltid på tisdagar, ha SSK-möte. Vi ska planera verksamheten under våren och fram till sommaren och det ska bli spännande. Spännande för att jag tycker mig känna att det just nu händer något rätt spännande med diskussionerna bland oss unga sossar och inte minst inom studentförbundet. Kanske är det för att tiden är sådan just nu. Klimatkrisen, finanskrisen och matkrisen i syd ställer oss oundvikligen en hel del stora frågor om världen och dess politiska och ekonomiska system. Frågor om orsakerna och frågor om lösningarna.

Det är svårt att komma ifrån att vi faktiskt har misslyckats. Inte vi som i (enbart) vi svenskar eller (enbart) vi socialdemokrater, utan vi som människor. Vi har skapat system som gett enorma, och oacceptabla, skillnader mellan de få rika och de många fattiga. Vi har skapat en matkris där människor i stora delar av världen har direkt brist på föda. Vi har inte bara skapat ett ohållbart ekonomiskt system som när det krisar krisar hårdast för dem som inte har resurser att hantera det. Vi har också lyckats skapa ett system som i så hög grad bygger på materiell förbrukning att vi förbrukat världens resurser tills resurserna i fråga inte räcker till. Dessa faktum borde vara tillräckligt för att få igång ett massivt omprövande av de system vi byggt upp, nationellt och globalt.

Kanske är det på grund av de stora kriserna och på grund av de frågor som dessa kriser envist ställer till oss som engagemanget är så starkt bland så många och diskussionerna så spännande.

Samtidigt finns den där gnagande känslan av att det inte händer tillräckligt. Känslan av att vi inte riktigt vågar ta till oss det som händer och inte riktigt ompröva det vi gjort och tyckt. Kanske beror det på att finanskrisen just nu är så påtaglig fokus oundvikligen hamnar på hur vi i Sverige ska klara smällen. Men hur det än är kommer vi knappast ifrån om frågorna kring vad som skett och varför. Inte bara finanskrisen utan också matkrisen och klimatkrisen. Och vad vi ska göra åt det hela...

Vi kan inte gärna tuffa på som förut. Uppenbarligen är det allt annat än hållbart.

Nåväl, nu ska jag springa på möte. Kanske kan SSK snart leverera lösningarna på alla världens kriser. Sen blir det bara världsfreden kvar.

Thursday, March 12, 2009

Hushållsnära tjänster & neokolonialsim på lunchen

För en liten stund sedan satt jag och lunchade med några arbetskamrater. Vi hamnade i ett samtal om kvinnor som arbetar i andra människors hem, det som vår svenska regering kallar hushållsnära tjänster. Globalt rör det sig om väldigt många kvinnor och många av dem är migrantarbetare som alltså lämnat stad eller land, och därmed den trygghet familj och socialt nätverk ofta innebär.

I Thailand är andelen burmesiska unga kvinnor och barn som arbetar som hembiträden stor. De är extremt utsatta, mer utsatta än arbetarna i fabrikerna, eftersom de ofta är helt själva eller med sällskap av en eller två andra tjejer. Våldtäkter och psykisk samt fysisk misshandel är chockerande vanligt. Lön för arbetet är lika chockerande ovanligt. Arbetare som arbetar i andra människors hem hör till en arbetargrupp som konstant glöms bort och negligeras. För att de inte syns på samma sätt. För att de är kvinnor.

En av dem jag pratade med under lunchen har bott i Egypten och berättade om hur Egyptens överklass behandlar sina pigor (vilka oftast kommer från Etiopien). Hon berättade om hur de tvingas bära likadana dräkter som slavarna i Sydstaterna innan inbördeskriget bar. Hur de måste ha "jour" 24 timmar om dygnet. Hur de inte får någon lön utan istället mat och husrum. Hur de inte får prata utan tillåtelse. Hur de är hushållsslavar utan rättigheter.

Hon berättade också om hur fort västerlänningar som bosätter sig i Egypten anammar den egyptiska överklassens kultur. Hur det helt plötsligt blir okej att ha obetald eller väldigt lågt betalt arbetskraft i hemmet, "för det är ju så här, här nere, ni vet, man får ju anpassa sig". Hon berättade om hur dessa västerlänningar behandlar hembiträdena som skit, som slavar, som underordnade och hur man som västerlänning förväntas stäma in i skratten när tjänstefolket hånas och förolämpas. Hur den råa strukturella rasismen blir norm och aldrig ifrågasätts.

Hon berättade om hur västerlänningar lever precis som de kolonialherrar och kolonialdamer som vi med ord alltid fördömer (men förvisso alltid ursäktar eftersom "de visste ju inte bättre", "det var ju sånna tider" och bla bla bla).

Nej visst. Det är inget nytt. Jag blir egentligen inte förvånad. Men jag kan aldrig sluta att chockas över den högst levande neokolonialism och rasism som blir så tydlig så fort svenskar flyttar längre söderut än Tyskland. Och jag hoppas att jag aldrig slutar bli förbannad.

Väktarvåldet

Alla väktare är inte dåliga. Långt ifrån. Men tyvärr finns det en dålig kåranda inom hela ordningsmakten och den verkar vara värre inom de privata vaktbolagen. Jag läser på Fadde Darwich sida upprättelse.nu många historier om övervåld. Jag läser en artikel kallad "Man anmäler inte en kollega" som dels beskriver rasismen inom kåren (tunnelbane väktarna i det här fallet också) och dels kårandan som ser ner på den som anmäler en kollega. Signaturen "Herr glad":s artikel visar dock också på att det finns många ärliga och duktiga väktare med bra värderingar.

Det blir meningslöst att anklaga vissa väktare för övervåld eller rasism. Problemet är strukturellt och bygger på att vi har en privatiserat våldsmonopol som vi tappat kontrollen över. Som jag skrivit tidigare betyder inte detta att jag är så naiv att jag tror att polisen alltid gör ett bra jobb. Framförallt vet jag, även av egna erfarenheter, att de allt som oftast är på väktarnas/ordningsvakternas sida. Det behövs en förbättring innom hela ordningsmakten. Detta görs dock lättare om den är offentlig och om alla som ges befogenheter får en ordentlig utbildning.


Det har nu bildats en protestgrupp som jag uppmanar alla facebook användare att gå med i.
Denna kamp är inte slut.

Wednesday, March 11, 2009

Feminism. Helt enkelt.

Igår hade SSK seminarium med Gudrun Schyman. Undertecknad var liksom en hel del andra på vår lokal på Wallingatan för att lyssna. Temat var Feminism som politisk strategi. Det var bra och det var spännande även om jag inte kan hålla med om allt. Och hon är en otroligt skicklig retoriker, och politiker.

När jag blev politiskt intresserad "på riktigt" var jag ungefär fjorton år. Det var kaos i Palestina. Det var valet 1998. Det var Gudrun Schyman. Den där fascinerande partiledaren för vänstern som jag tror drog med sig inte bara mig utan en hel generation unga kvinnor in i det där stora som kallas politiken. För att hon var vass. För att hon vågade sätta ord på så mycket av det som jag kände som ung och förvirrad tjej. För att hon var feminism.

Det var nämligen inte bara politiken och socialismen jag upptäckte utan också feminismen. Och det var i sig ingen liten sak. Feminismen hjälpte oss att sätta ord på en massa tankar och känslor om makt och orättvisa som vi hade inom oss. Den satte igång diskussioner och idéer som både enade och skapade konflikter. I skolvalet 1998 skulle jag och två vänner rösta på (v). Eller snarare på Schyman. Jag minns hur det provocerade en del utav våra klasskamrater, så mycket att de höll i oss och slog oss för vår "djävla-kommunismfeminism-djävla-fittor-blablabla" (vilket för i övrigt resulterade i att jag det tog två år innan jag kallade mig feminist igen, men det är en parantes).

Nu var vi förvisso fjorton år och gick på högstadiet och sen blev vi äldre och allt sånt där. Men trots att jag nog inte riskerar att bli slagen för att jag är feminist idag så är provocerar feminismen fortfarande något alldeles enormt. För att den, precis som socialismen, utmanar rådande maktstruktur.

De senaste åren har feminsimen fått rejält på käften. Den har gått för långt, säger en del. Den har varit för agressiv, säger en del. Man kan faktiskt vara för jämställdhet utan att vara feminst, säger en del. Jaha. Joho. Kanske. Kanske inte.

Kanske är det inte alls så. För kanske har vi inte alls kommit tillräckligt långt. Kanske kan vi aldrig nå någonslags jämställdhet utan feministisk analys och strategi. För hur ska det gå till? Jämställdhet mellan kvinnor innebär att en grupp i samhället, män, måste få mindre makt och att en annan grupp, kvinnor, måste få mer makt. Att bara sitta och vara för jämställdhet på pappret kommer inte att göra Sverige eller världen mer jämställd.

Feministiska reformförslag kan tyckas agressiva för somliga, och beroende på hur vi ser på saken är de kanske också det. För att de just tar makt från en grupp och ger till en annan. Men om jämställdhet är en fråga om makt måste ju också reformer för jämställdhet handla om just makt.

Ps. Grymt kul att så många SSK:are, SSU:are och andra kom till seminariet igår. Det blir roligare när vi är fler.

Tuesday, March 10, 2009

Låt mig dö välfärdsdöden

Vi ska alla dö. Välfärdsdöden är en död som låter helt okej för mig. Det klingar rätt gött.

Nåväl, det tycker inte Fredrik Reinfeldt som i sin bok "Det sovande folket" beskriver bland annat just detta. Två av skribenterna på Alliansfritt Sverige, Björn Fridén och Anders Utbult, släpper nu Reinfeldts bok som pdf på nätet. De har dessutom skrivit ett alldeles utmärkt förord som gör boken, om möjligt, ännu mer underhållande.

Mitt tips är att du snarast läser denna måste-läsning för alla svenskar oavsett politisk tillhörighet (även om den blir roligare för oss socialister).

Bloggat: Erik Laakso på Arvid Falk, Adventskalendern, Reza Javid,
________________________

Ps. Märk väl att majoriteten av de som bloggat missat att berätta vilka som scannat in och laddat upp boken, samt riskerar stämning för det. Lite kass, tycker undertecknad. De förtjänar cred.
________________________

Uppdaterat:
Nu har herrarna Fridén och Utbult fått sin cred, och vi inväntar en reaktion från statsministern. Stämningsansökan kanske...

Monday, March 9, 2009

SSU:are misshandlad av rasistiska väktare när han satte upp anti-rasistisk propaganda




En av mina kamrater inom SSU Stockholm blev på torsdagskvällen misshandlad av en grupp om åtta väktare. (Se tv inslag här 4.20 in i programet). Abdikani och en annan SSU:are från SSU Kista hade varit på ett SSU möte i blackerbergs lokalen och var på väg hem. På en papperskorg i tunnelbanan sätter de upp några klistermärken med anti-rasistiskt budskap. Det skulle de inte ha gjort. De blev nämligen sedda av "ordningsmakten" med uppdrag att hålla rent i tunnelbanan. Dessa uppmanade Abdikani att ta bort klistermärket vilket han gjorde. De bad honom sedan att lämna området vilket han vägrade eftersom han hade SL kort och ansåg sig ha rätt att vara i tunnelbanan. De brottade då ned honom på marken och satte sina stövlar på hans rygg. Sedan tog de honom till ett av sina rum med svarta dörrar. Där började de ösa rasistiska glåpord över honom och misshandla honom. Denna historia är allt för välbekant. Ofta har man hört historier om den misshandel som äger rum bakom de svarta dörrarna. Ofta har de som dras in dit ingen offentlig röst och deras historia återberättas inte. Det ända som gör denna historia speciell är att Abdikani är aktiv socialdemokrat och utövande anti-rasitisk propaganda.

SL bygger allt högre murar kring sitt verksamhetsområde. Fysiskt genom högre spärrar och psykiskt genom närvaron av alla väktare som skrämmer, hotar och misshandlar de som inte passar in. Ibland talar vi om den fascistiska ideologin som om det är någon som kan komma. Något som inte är en del av vårt samhälle utan något utanför samhället som skulle kunna komma in. Jag ser det inte så. Jag ser fascistiska tendenser i degens politiska utveckling. SL:s kamp för att med våld hålla rent i tunnelbanan. Närheten till neokonservatismen finns genom det privatiserade våldet där den som kan betala har rätt till skydd. De andra tas till rum med svarta dörrar. Men vi får inte stanna analysen där. Vi måste också se kopplingen till rasismen och höger populismen, sverigedemokraternas framväxt och den fascistiska utvecklingen i Europa. Om detta skriver Håkan A Bengtsson i en essä i dagens DN kultur. De höger populistiska har varit på framväxt i Europa och i Danmark stödjer sig högerregeringen på det främlingsfientliga Dansk folkparti. Abdikani misshandlades av väktarna därför att de kunde men också för att de ville. De var rasism och fascism i allians samma tendenser ser vi i Europa där främlingsfientligheten vävs ihop med våldsdyrkan, övervakning och auktoritära tendenser. I fallet Abdikani blir det nästan övertydligt. Den privata ordningsmakten hindrar spridandet av anti-rasistiska budskap samtidigt som de själva ger uttryck för sin våldslust och rasism.


SSU Stockholms ställningstagande är klart. Vi måste sätta stopp för de privatiserade våldet. Inte för att polisen inte har fascistiska tendenser den också, vilket blivit uppenbart i dagarna, utanför att den står under demokratisk kontroll och att för att de har ett uppdrag att behandla alla lika.


Många säger att om Sverige övertogs av Nazister/facister skulle de gå med i motståndsrörelsen. Det är en mycket tröttsam utsaga. Facismen och rasismen är redan här och deras styrka växer. Vad väntar du på? Gå med i motståndsrörelsen nu.

Gå med i
Socialdemokraterna, SSU eller S-studenter.


Bloggat
Tvärdrag

TV:
ABC 6 mars

Andra bloggar om: , , , , ,

Friday, March 6, 2009

Ockeri & sosseri

Jag hör till dem som inte blir upprörd när s-politiker gör pigavdrag. Helt enkelt eftersom jag själv inte betalar mer i skatt bara för att jag vill höja skatten (tydligen är detta faktiskt möjligt). Helt enkelt för att det är att följa lagen, vad jag än kan tycka om lagen i sig.

Men sossen Jan Emanuels lagbrott (ja, det är lagbrott) gör mig förbannad. Det finns inget försvar när en välbetald sosse tar ut ockerhyra (vilket ja, är förbjudet) för sin lägenhet i huvudstaden. Jag vet att många gör det, eftersom jag hör till de många inflyttade unga som får ta smällen eftersom jag inte stått i bostadskö eller har råd att köpa. Och vi är många som lider av det korrupta system som skapats på Stockholms bostadsmarknad. Just nu har jag haft turen att få hyra en lägenhet, via kontakter förstås, som jag betalar skälig hyra för. Jag vet inte hur länge den turen varar men jag vet att jag är en av få.

Jag vill inte ha kriminella företrädare. Jag vill inte ha företrädare som både accepterar och när det korrupta system som ockerhyror på Stockholms bostadsmarknad är en del av. Ett korrupt system som så ofta slår hårdast mot dem som har det tuffast från början.

Och det är inget som kan bortförklaras med att vi har överbetalda förtroendevalda, hur sant detta än må vara.

För i övrigt hoppas jag att (s) planerar att göra något åt situationen på Stockholms bostadsmarknad.

Tuesday, March 3, 2009

Risk för demonstrerande människor

Demonstrationsfriheten är en av grundbultarna i ett demokratiskt samhälle. Demokratiskt som i styrt av folket. Runt om i världen fängslas människor för att de utnyttjar denna mänskliga rättighet. I Sverige är den grundlagsskyddad. Den ses som något självklart och som något positivt. Människors rätt att uttrycka sig genom bland annat demonstrationer är en förutsättning för den demokrati vi alla säger oss värna.

Därför reagerar jag när jag läser den "opartiska" nyhetsrapporteringen i Sydsvenskan idag. Journalisten Sandstedt skriver att det befaras att uppemot 10.000 svenskar kommer att demonstrera mot tennismatchen mellan Israel och Sverige i helgen. Befaras.

Det går att ha åsikter om kampanjen "Stoppa matchen". Jag är stolt över att den genomförs, men kräver inte för den skull att alla ska hålla med mig. Men när en journalist, inte på ledarsidan utan på nyhetssidan, istället för att skriva att 10.000 förväntas demonstrera skriver att de befaras demonstrera vittnar det om en syn på demonstrationsfrihet som jag tyvärr tror blir allt vanligare och som är farlig.

Överreagerar jag? Jag hoppas det.

Monday, March 2, 2009

Att vara ung och socialdemokrat....

...är förvisso kul men inte alla gånger så enkelt som det skulle kunna vara.

Jag tror att vi alla har känt av det. Det där lite tungrodda med det stora parti och den stora rörelse vi är en del av. På gott och på ont. Vi är många unga socialdemokrater som suckat när vi bara förväntas tycka och tänka om så kallade ungdomsfrågor. Vi är flera som känt oss mindre efter ett möte där våra förslag, som vi arbetat fram noggrant efter studiecirklar och diskussioner, avfärdas som ung radikalism.

Igår arrangerade SSU Stockholm och SSK en träff som diskuterade varför vi unga är så få och hur vi kan förändra det, men också hur vi som är unga i den socialdemokratiska rörelsen vill att den ska förändras. Hur vi kan stötta varandra. Jag vet inte riktigt vilka mina förväntingar var innan träffen, men efter den är de stora. Med det menar jag att den typen av diskussioner och försök att se oss själva som andra ser oss är viktiga. Jag gick därifrån med insikten att det inte spelar så stor roll vart inom socialdemokratin du som ung varit aktiv, upplevelserna av det som varit bra och det som varit mindre bra är i det närmsta de samma och ska vi kunna förändra till det bättre är den typ av gemensama initiativ som gårdagen var ett exempel på nödvändiga. Vi får se till att det bara var steg 1 av många steg.

(Och givetvis massvis med cred till de som roddade ihop gårdagen, inte minst till Josefin och Jonas.)

Läs mer här och här.

Äntligen klokt om fildelningsfrågan!

Nu kommer så äntligen någon i den offentliga debatten som tar det självklara perspektiv som måste vara vänsterns i fildenlininsfrågan. Det är Tommas Lappalainen som i DN kultur gör en kort men kärnfullt inläg i debatten.

Han klarlägger att kulturen har blivit en allmänning vilket betyder att alla kan ta del av den utan kostnad. Som alla allänningar kan denna drabbas av "allmänningens tragedi" vilket innebär att alla utnyttjar den tills den slits sönder och inte längre går att använda. Så blir det i kulturen om ingen vill betala. Det finns några sätt att lösa detta. Man kan försöka få alla att betala, vilket verkar allt mer orealistiskt och ekonomiskt korkat. Ett annat alternativ är att man kan satsa på att en liten del betalar och att resten gratisåker. Detta är i princip dagens system men om det skall fungera i längden bör man hitta någon slags princip för vems som skall betala. Om en sådan princip går att fram är den ändå inte lika effektiv och demokratisk som det system som undertecknad och Lappalinen förspråkar.
Han konstaterar
"Marknaden misslyckas alltså på grund av att kulturen blivit kollektivt tillgänglig – varför inte då lösa problemet genom att också kollektivisera finansieringen av produktionen? Man organiserar kort sagt finansieringen via skattemedel. Pengarna distribueras sedan med ett system som tar hänsyn till hur mycket de olika kreatörernas verk laddas ner, ungefär som stimpengar. Den ”vanliga” kulturpolitiken som styrs mot mål som kvalitet och mångfald behöver inte beröras."

Precis så bör det gå till. Detta kommer såsmåningom bli en klassisk kamp mellan höger och vänster.Idag har varken högern eller vänstern fattat det revolutionerande i frågan.

För att travestera ett gamalt uttryck. Revolutionen sändas inte på TV. Den kommer via fildelning!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,