Friday, May 15, 2009

Ekologism - svar på miljökrisen?


"Ekologism är en politisk åskådning som fokuserar på den miljö som omger människan, på naturens kretslopp och det som uppfattas som den naturliga balansen. Den strävar också efter att omsluta synen på samhället av samma tankesätt som präglar ekologin; att se allt som beroende av allt annat, allt är en del av ett större system. "
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekologism

Först måste vi fråga oss om den naturliga balansen är rubbad? Om svaret är ja, vad kan då göras. Liberaler har en tendens att se till tekniken som räddare- men tänk om det inte räcker? Vad skall vi göra då?

En ganska logisk slutsats är att man skall arbeta med miljöproblemen på flera nivåer, effektivisera energianvändingen, använda mindre, nya tekniker osv.

En röst i mitt inre säger dock att detta inte räcker. Vi har sedan industraliseringen spytt ut gigantiska miljöförstörande medel som ackumulerats i atmosfären och sakta inneburit en annan värld. Som den gamle finske filosofen ( nu död) George Henrik Von Whright, tvivlar jag. Han tvivlade, eftersom att människans historia är så full av misslyckanden.

I tvivlet finns dock ett ljus, och i dessa tider måste man lyfta framm ljuset.

Man kan inte ge upp i förtid, hissa upp flaggan och torrt konstatera- människan var nog inte den intelligentaste varelsen på jorden; då hon pajade planetens ekosystem!
Människan lyckades med bedriften att ta död inte bara på sig själv, utan även skörda flera tusentals arter.

Inte för att vara negativ, men tvivlet blandas med hopp.

Jag ser fåglarna utanför skolan, de flyger och jag önskar jag kunde flyga med dem. Tänk att få lyfta vingarna och vara fri!

En filoserande människa satt för ett par timmar sedan nära mig och bara tittade ut genom fönstret. Vad filosoferades det om?

Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning, heter det. Men vad är "sanning"? och är det inte i denna oroliga tid mera rationellt att vara skeptiker än någonting annat?

Jag tänker på bilden av Whright, där han med slitet ansikte sitter i skutan och tittar bort i horrisonten. Idag skulle han ropat:
- Vad var det jag sa!

Till alla de som trodde på en belle epoke igen..

------------------------

Tyngden inom drar mig inåt stranden
jag sitter vid vattnet och känner havsbrisen dra i öronen
fingrarna är stela av skräcken
moder jord har gett igen.
Jag vilar ögonen mot havet och känner
lättnaden komma.
Kanske det nu kan börja om?
En cirkel utan slut.
Sångerna sjunger i mitt inre
de sjunger om trygghetens vita famn
för en sekund stannar hela verkligheten upp
och jag kan nästan spräcka bubblan
så går jag där jag går
och känner demonerna invadera
det gröna gräset mot min hud.
skrattet tar mig med på en resa
vi skålar för den nya världen
vi skålar för den tid som kommer
snart.

No comments: