Thursday, June 25, 2009

Den där unga generationen alla talar om men ingen förstår

Det talas ibland om den unga generationen. Om problemen för den unga generationen. Bostadsmarknad och ungdomsarbetslöshet och allt det där. Förvånansvärt sällan hör vi de unga formulera problemen, eller kanske framförallt kraven på lösningarna själva. Det sägs att det är för att vi är 80-talister. Som om det faktum att vi föddes under aerobicsens storhetstid automatisk gör att vi helt enkelt bryr oss. Det sägs ibland att det beror på att vi är uppväxta i en sådan tid. Kabel-tv och snabbmat fördummade och vi blev bortskämda vår uppväxt i en tid när samhällsproblemen inte fanns. Som om 90-talskrisen aldrig hänt.

För när de säger att vi 80-talister inte vill engagera oss partipolitiskt för att vi haft det så förbannat enkelt så är det ett förträngande, eller kanske ännu värre en okunskap, om det samhälle vi växte upp i.

När räntan på huslånet helt plötsligt skenade och vi inte hade råd med ordentlig mat och värme så präglade det oss, även om vi inte var vuxna. När hela familjen fick sova framför kaminen på vintern för att pannan gått sönder och vi inte hade råd att fixa den, då trodde jag aldrig att det var något vi gjorde för att det var mysigt. När vi plötsligt inte kunde leka med alla klasskompisarna för att en del av dem kunde leka var för dyrt för oss andra, så kände vi skillnaden på folk och folk. När mamma och pappa bråkade och bråkade om pengar och pengar och pengar, då lyssnade vi. Vi var där. Vi var med. Det påverkade oss. Och det var inte lätt alls.

Ny demokrati. Lasermannen. Skinnheads. Rasistiska mord. Nynazism. Hela familjen stannade inne 30 november. Inget godis på kvällen för det var farligt att gå ut. Nu bodde jag förvisso i ett super-svennigt område och var blond och blåögd, så mina minnen av rasismen på 90-talet är troligen mildare än många av mina vänners. Men när vänner får sina hus vandaliserade och deras föräldrar får stryk, då gör det ont. Det sätter spår. Det påverkar. Det gör oss förbannade.
När vi började högstadiet blev vi plötsligt vuxna barn. Vi skulle leva som människorna i de fördummande såpoperorna som de säger passiviserat oss. Vi skulle se ut som människorna i såpoperorna. Snygga. Smarta. På fart i karriären. Stresståliga. Och plötsligt slutade vänner. Plötsligt förlorade vi vänner. Maktlösheten vi som tonåringar kände när våra vänner tynade bort i självsvält var total. Systemets oförmåga att hjälpa dem skapade förakt. Okänsligheten inför problemen förstörde förtroendet. Uppskattningar visar att någonstans mellan 10 och 30 % av alla unga kvinnor i Sverige idag har eller har haft ätstörningar. Ändå sågs det som enskilda företeelser. Ändå tystades det. Ändå diskuterades det aldrig som ett folkhälsoproblem. Pressen och ilskan vi alla kände förenade oss. Feminismen hjälpte oss formulera vad vi kände.

80-talisternas uppväxt var ingen dans på rosor, och detsamma gäller givetvis 70-talister, 60-talister och 90-talister. Kalla kriget tog förvisso slut när vi var små men det gjorde oss inte till politiskt ointresserade individualister som föredrar att shoppa framför allt. Det är inte för att vi växte upp på 90-talet som vi inte är partipolitiskt engagerade (och jag skriver vi, även om jag själv hör till fåtalet som faktiskt är det). Om något så bör 90-talet gjort oss tillräckligt ilskna att vilja förändra, men av någon anledning så verkar vi inte tycka att partipolitiken är forumet att förändra samhället.

Kanske är frågan vi borde ställa oss varför det är så?

Och kanske är svaret, åtminstone delvis, att vi (socialdemokraterna) är riktigt dåliga på att släppa fram unga förmågor.

I övrigt:
Så har det här blogginlägget hos Alexandra fått mig att fundera kring ungas roll i partipolitiken och därmed föranlett det här inlägget, så jag tycker du borde läsa det också.

4 comments:

Catti Ullström said...

råkade radera en kommentar av misstag, så jag återpublicerar den:

Hej Catti

Visst är det så att också den unga generationen har upplevt problem. Ändå kvartstår det faktum att dagens unga inte engagerar sig och du liksom många andra unga skyller det på att unga inte ges plats. Personligen tycker jag att ni unga är de som bör engagera andra unga. Problemet är att dagens unga politiker ser mer till sig själva än till organisationen och är dåliga på folk rörelse.

Sosse, Generation äldre

Stefan said...

Vad gäller ungdomar är det svårt att inte dra slutsatsen att facket har misslyckats ordentligt. Jag menar när har det tidigare varit så många otrygga anställningar? Även innan krisen var det ett jätteproblem för ungdomar. Jag har hört om många som fått sitt första fasta jobb vid ungefär 30-års ålder, så har det mig veterligen aldrig tidigare sett ut.

Det som stör mig är att man ibland i debatter hör att vad det handlar om är att 80-talister är så diviga. Hur kan man vara divig om man aldrig ens blivit erbjuden fast anställning på sitt arbete? Problemet framförallt här i Stockholm blir ju både på grund ut av detta och bostadsbristen att det just blir väldigt svårt att få bostad. I Gävle fick jag bostad direkt. I Stockholm fick jag vänta nästan 3 år trots anställningar från och till.

Den psykiska ohälsan är också ett stort orosmoln vad gäller 80-talisterna. Vet hur många som helst som pluggar eller har pluggat som har eller har haft problem med depressioner, svår ångest, ätstörningar etc. Känns nästan ibland som att det är vanligare att folk har det än att de inte har det. Sen blir det knappast bättre när den offentliga- och privata sektorn konstant ska göra allting bättre och det nästan alltid ska ske på bekostnad av personalen.

Sen känns det alltid lika kul när man läser nya utvärderingar som hintar att framtidens största förlorare kommer att bli män födda på 80-talet....

Vi behöver bygga om samhället helt i grunden, men inga politiker vågar, så det kommer inte att hända...hälsa, miljö och långsiktigheten borde prioriteras framför allt annat.

Anonymous said...

Mycket intressant läsning! Om jag varit smart nog att vara med i SAP hade jag röstat på någon ung radikal typ. Börjar faktiskt tveka alltmer om jag skall engagera mig i så mycket mera än SSK i framtiden (förutom min "renande" blogg).
Funderade ett tag, seriöst; på att hänga med partisterna i skärholmen ( där jag bor i Vårberg är de i servicehuset..) men frågan är om jag orkar med typ "kafferep". Åt andra sidan borde jag när jag tänker på saken självklart göra tvärtom och gå på något möte, det kanske är spännande vem vet?

Risken är ju bara det att man ser det som man INTE ville se, ett gäng pensionärer som antagligen är mycket trevliga; men som jag inte har så mycket politiska knytpunkter med...

Sedan så är man ju ett stolskott som inte är medlemm i SAP, eftersom att då får man ju faktiskt rösta. Så egentligen har jag väl ingen anledning att klaga, för jag är inte ens medlem.

Mvh
Johan Nyström

Catti Ullström said...

du vet joha, när du är med i ssk är du också med i sap. troligen bara i fel ak. :-)

i övrigt borde alla vara mer engagerade i ssk :-D