Thursday, July 30, 2009

Olof Palme


BILD: Olof Palme och Anna Lindh

Vi unga saknar er någonting fruktansvärt...

Lyssna på ett tal av Olof Palme här om folkhemmet och kritik av den borgerliga regeringen!

Även ett tal om varför han är demokratisk socialist här.

Precis, poängen är att reformera sakta och därmed kontinuerligt minska de skillnader som finns mellan folk. Dagens DN debattartikel där några sossar vill ha kvar friskolor, är inte bara att missa att friskolorna ökat klyftorna ( Rapport: Arbetarrörelsens tankesmedja) utan även skapar ett hårdare samhälle- där de som vinner, vinner allt!

Det är också centralt att de fackliga organisationerna är starka.

Mona Sahlin säger att hon gick med i Olof Palme!

Vilka går med i Mona Sahlin?

Det skall bli spännande att se om jag har fel eller rätt angående kommande val; förhoppningsvis går SAP till val på en radikal politik. Men jag är skeptisk, jag vågar nästan inte tro att det är möjligt! Men hoppet är det sista som lämnar trampolinen..

---------------


Jag får mail från Vita Huset, det senaste om den kommande sjukförsäkringen.

"...Over the next month there is going to be an avalanche of misinformation and scare tactics from those seeking to perpetuate the status quo. But we know the cost of doing nothing is too high. Health care costs will double over the next decade, millions more will become uninsured, and state and local governments will go bankrupt. "

Wednesday, July 29, 2009

Liberalerna driver fram de högerextrema

Vi lever i en hemsk tid. Jag önskar att jag slapp känna det men just nu det känns som att samhället går mer och mer åt höger för varje dag. Jag trodde att den ekonomiska krisen skulle innebära en vändpunkt, ett slut för liberalismen och en start för socialismen. Istället verkar det vara så att det är konservatismen/främlingsfientligheten som bryter ny mark.

Dess värden drivs fram av den liberala mediavärden som i sin behärskande av etern gör denna högerposition till det enda alternativet till den rådande liberalismen. På en gång älskar de att hata de främlingsfientliga/konservativa högern samtidigt som deras egna värderingar driver fram de samma. Det frihetliga/liberala medelklassprojektet som vi lever idag håller på att kantra, inte åt vänster utan åt höger. Detta kan man se ett tecken på i liberala "brunchrapporten" i P3 som visserligen med en stor gnutta ironi men dock diskuterar hur mycket en människa är "värd". Detta apropå miljöpartisten och landshövdingen på gottland som vill ge undantag åt en direktör från strandskyddet eftersom han är en värdefull person. Detta åskådliggör den sämsta sidan hos liberalismen, den som mäter människor efter deras förmåga att producera. För alla som inte tillhör de översta samhällsskikten, de som lyckats, är en sådan ideologi ett hot. Det som händer i kristider är att fler och fler kan acceptera en sådan ideologi. En ideologi som på en gång tillåter en att värna om det egna och samtidigt har ett projekt som skall garantera framgång och stabilitet.

När krisen nu kommer över ger fler och fler, liberalismen eftersom den inte ger hjälp åt den nödställde. Socialismen har, i ärlighetens namn, få egna svar eller idéer om ett projekt som kan lyfta samhället. Vi vågar knappt tro på en i grunden förändrad samhällsmodell och om vi gör det längtar vi oss ofta i bästa fall tillbaka till en svunnen tid.

Fascismen/den konservativa högern erbjuder en lösning i så måtto att den har ett samhällsprojekt och den lovar de deltagande att de i alla fall inte kommer att stå nederst. De gör alltid "de andra". Muslimer, judar, invandrare, romer de i utanförskap eller arbetslösa. Listan kan göras lång på olika alternativ.

Högerns projekt genom EU stänger sina gränser och högereliten vid makten försöker som i alla tider att hitta ett yttre hot för att legitimera makt åt statsbygget. Stockholms programmet pekar ut denna färdriktning. Om det finns att läsa i dagens aftonbladet kultur.

Socialdemokratin har blivit allt för rädd för de delar hos sig själv som värnar kollektivet som form. Inte konstigt i en tid när detta möter så hårt motstånd. Socialdemokratin innehåller vissa liberala element och bör så göra. Men en socialdemokrati som glömmer bort sin kollektiva sida blir inget annat än liberal. Vi måste hitta tillbaka till socialismen.

Jag vågar knappt hoppas på socialismen. Men ändå finns chansen fortfarande. Det står fortfarande och väger och högern har ännu inte slagit sitt grepp totalt om samhället. Till exempel har den svenska fackföreningsrörelsen trotts massor av stora brister en stor och fungerande organisation som delvis grundar sig på socialistiska värderingar. Vi ser också i USA hur en vänster börjar formas och där radikala krafter börjar ta sig i ton.

Visst måste vi hoppas men framförallt måste vi kämpa.
Vi måste i vårt projekt få med oss både en arbetarklass och delar av medelklassen på ett kollektivt jämlikhetsprojekt där individens särart garanteras men där denna inte står förgrunden utan som präglas av sammanhållning och gemenskap.

Folkhemmet är kanske dött; vad kommer nu?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Monday, July 27, 2009

ETC

serier är roliga, när man är uttråkad och inte ens orkar slösurfa eller lyfta en bok...

Gå också in på Robert Nyberg blir sjukt avis..han kan verkligen formulera sig!

Vilka vinner nästa val?

Friday, July 24, 2009

600 fonder och jag...pensionssystem goes wild!


Det finns åtminstone en stark poäng att tjäna mycket pengar även om du idag inte gör av med så mycket. Det handlar om din kommande pension! Jag sökte på Google för att sätta mig in i pensionssystemet och fick en del svar; pensionen likt en liten djävul dyker upp varje år i ett kuvert. Sluta skicka brandgula pensionpapper till mig, jag pluggar..!

Esbati skrev en artikel 2005 och Dan Josefsson har skrivit om pensionssystemet ett par gånger. För mig räcker det gott att hela högern var för det hela, då MÅSTE det vara dåligt (I alla fall fall för vanliga arbetare som helst vill ha trygghet på ålderns höst. Jo jag tror trygghet är mer eftertraktat än spekulation) Vad socialdemokratin trodde vill jag inte veta. NEJ, du behöver inte säga till mig att SAP köpte tanken om den eviga tillväxten. Jag vill INTE veta! En socialdemokrati som köper marknadens lovsång har jag fått nog av!

Problemet stavas aktier. Jag gillar inte tanken på att behöva sätta sparpengar i spekulation som jag skall ha som gammal i spekulation. Tro mig jag är ingen amatör när det gäller aktiehandel. Jag köpte mina första fonder som typ 15 åring. Jag vet mer om aktier än många- speciellt att aktier i grunden handlar om en nivå av risk man är villig att ta ( investerar du i Ryssland (olja), Kina, Indien, eller Syd Amerika kan du tjäna en hacka, men problemet är att du har en 5a av 5 på riskfronten se morningstar.se)! Den som säger att aktier inte har någon vidare risk, är amatör och har inte förlorat pengar än...det bästa sättet att lära sig om aktier är att investera i något obskyrt bolag, förlora allting och sedan lära sig kalkylera rimliga risknivåer.

Problemet med aktier/fonder är begreppet: risk! Du kan inte spekulera på börsen och tro att du alltid kommer tjäna pengar ( det är klart att du kan tro att du är stålmannen, men det slår tillbaka var så säker!) Det är därför banker säger att du skall investera i olika former av värdepapper och blanda frisk... de som bara köpte (folkaktien) Ericssonaktier eller Teliaaktier ångrar sig nog idag.

(Råd till investerare om du nu nödvändigtvis (!) skall investera i spekulation: Avanza Zero med 0% i avgift som investerar i de 30 största företagen på A listan. Men minst 50% i räntefonder, i nuvarande ekonomiska läge bör du ha cirka 70% i räntefonder i minst ett år framåt. Om du vill ha en högre risk tar du bort räntefonderna och istället investerar i en global aktiefond mer bred marknadsinvestering eller fond i fond. Vilket innebär att fonden investerar kapital i andra fonder. Eller så gör du som jag, skiter i all investering och låter pengarna vara på vanligt konto. OMX har visserligen gått upp senaste året, men det är osäkert läge och stora exportföretag i Sverige har det svårt!)

Att det är bra om du tjänar mycket pengar, har att göra med att den som tjänar mycket pengar har en högre marginal när det gäller levnadsstandard; kan alltså ha en högre risk i sitt sparande!

Jag har gett upp när det gäller rationaliteten i pensionssystemet; det är rena vansinnigheterna att amatörer skall välja bland fonder i en stor katalog med hundratals fonder. Ursäkta om jag är lite spydig, men det resulterar garanterat i att många kommer kombinera ihop en fondportfölj som inte bara är ensidig när det gäller marknader, utan även med stor säkerhet alldeles för stor risk.

Om du går ut på gatan och frågar om folk vill att du spelar med deras pension, tror du det gillar det? Tror du att barnskötaren och snickaren vill satsa pengar i ett spel som aktier handlar om? Svaret kommer bli ungefär såhär " Ja lite risk är ok, men inte för mycket!"

Ja men skippa de där med hundratals fonder som folk skall välja mellan! De som gör ett ickeval, tvingas också investera i aktier. Själv kommer jag hitta den tråkigaste räntefonden jag bara kan hitta. För när det gäller min framtida pension vill jag inte spela spel.

Jag behöver inte dricka champagne på ålderns höst, men jag vill gärna har råd med mjölk..

VAD GÖRA?


Jag är ingen expert på vare sig ekonomi, eller pensionssystem. Men ett tips kan ju vara att sluta investera pensionspengar på börsen som sedan försvinner i ekonomiska nergångar - vilket har varit precis vad som skett ( jo det har försvunnit ett par hundra miljarder i börsnergångar)! Det intressanta är den totala risken; alltså jag har inget emot att några få rika champagne drickande brats i Fort Innerstad vill leka med sina pappas pengar, låt dem leka ( det ger skatteintänkter)! Det jag är emot den risk börsen innebär för den vanliga medborgaren. Den som alltså inte har pappas pengar att leka med....
Pensionsystemet borde vara typ vara konstruerat så att man får en miniminivå av ens totala
livsinkomst. Den exakta siffran har jag ingen aning om, låt oss säga runt ~70%. Det borde finnas spärrar mot för låga pensionsnivåer, och system som gör att de med lägst inkomster får en högre andel av sin livsinkomst, för att de inte skall komma i kläm.

Jag tror att jag skall börja månadsspara i riksgälden.

Göran Persson får avsluta inlägget innan jag lapar sol och drömmer:

" Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

Aftonbladet.

PS. Något kommande inlägg handlar om det "fria" skolvalet, en direkt plankning av nyliberalt tankegods DS.

Monday, July 20, 2009

Politikens villkor och löpning


Jag sätter mig ner vid datorn efter att ha sprungit en liten tur. Eller om jag skall vara ärlig, joggat. Det går inte att stressa när man motionerar och dessutom tänker man bättre; två saker förutom förbättrad motion (hjärta..) som talar för varför man skall träna. När jag joggade funderade jag på hur jag skulle lägga upp inlägget, för att inte verka bitter. Man blir nämligen lätt det när man dissikerar politikerna villkor.

Det var igår som sista anmälningsdagen för att kandidera genom SSU till riksdag, kommun och landstingsfullmäktige. Jag anmälde mig inte! Följande text förklarar varför.

Någon gång i ettan eller tvåan ( cirka 10 år sedan) i gymnasiet gick jag med i SSU- Nacka. Ganska snabbt satte man sig in i den infekterade falangstriden som några år senare skulle fälla en ordförande och kraftigt försämra SSU´s rykte ( sedan dess har det gått bättre..). Man var med i sin radikala klubb och jag gillade att få hänga med ett par nya personer. Qvarre ( han med skägg och gitarr) kom förbi och spelade, och vi pratade politik.
Jag var alltså aktiv i SSU i Nacka. Det är lite som att vara aktiv i Täby, Östermalm eller Danderyd. Alltså, man insåg hur **** borgerlig ens kommun var. Socialdemokratin i Nacka var jättesvag och varje val gick det åt helvete. Men inte blev man ledsen för det, Göran P. styrde landet och även om man tyckte att han var lite för dominant många gånger så var han lite som en landsfader. Sedan gick tiden och man var fortfarande en potentiell politisk "guldkalv". När jag tänker tillbaka så förvånas jag över hur idealistisk man var, åsikten var ofta att så länge SAP styrde så var allting bra. Någonting jag insett senare att så enkelt är det inte, passivitet kan drabba den bäste.. valet 2006 * ehum..*

Åren blandas ihop och jag kommer inte ihåg alla valrörelser jag varit med i. Tio år är en ganska lång tid när man är 27 och man inser att man vuxit samtidigt som SAP fått mera problem på halsen. Problemet är framförallt hur man skall locka till sig nya medlemmar. För det har inte gått så bra. Att styra landet kan man, det har man alltid gjort, men att skapa ett politiskt klimat som lockar till sig nya medlemmar verkar vara fördömt. Och det är ingenting nytt. SAP har nog alltid haft problem med att engagera breda folkströmmar, det har oftast varit medelklasssen som kämpat för arbetarklassen och vissa familjer har haft inte två utan flera medlemmar engagerade.
Jag kommer att tänka på Aftonbladets ledarsida som skriver om Nynäshams stridbare sosse (Ilija Batljan)som utmärker sig genom att verka vara genuin. Han säger saker som att kommunen kommer betala för vaccinet för den kommande pandemin. Kanske man skulle flytta till Nynäshamn? En sådan stridbar politiker får man i alla fall leta med förstoringsglas efter!

Så varför kandiderade jag inte? Anledningen är mycket enkel, lite för enkelt faktiskt!! Jag vill plugga klart min lärarutbildning färdigt innan jag blir tvungen att sitta på långa möten mitt i veckan. Min "korta" lärarutbildning med pisslön ( tur att man gillar ungdommar) råkar vara 5,5 år lång och jag har kommit i den situationen att jag inte kan chansa. Problemet är det så kallade akademiska ordet "livspusslet". Politiken fungerar inte idag om du inte lägger ner 100%. Jag är tillräckligt gammal för att säga att om jag skall bli en duktig lärare i historia och svenska (okunnig vill jag inte vara... håller på att köpa på mig svensk historia vilket inte är lätt. Herman dominerar kraftigt!) så kan jag kanske lägga ner 50% på politiken; och jag är ledsen att säga det. Men det verkar som OM du inte kan lägga ner hela din själ i politiken, ja, då funkar det inte.

Vi har i fina termer, en så kallad professionalisering av politiken, där politik blir mera ett yrke och mindre en hobby ( läs boken " Socialismen efter döden"). Amatörpolitikerna blir färre och proffsen, de som har 30 (!) uppdrag blir fler. Är detta sunt för demokratin?

När politiken mer blir ett yrke, så krävs det att de som engagerar sig lägger ner sjuuuukt mycket tid. Nu kommer nådastöten. När jag är runt 33 så kommer jag antagligen att vilja skaffa familj, om det är möjligt. Jag går alltså från att inte kunna satsa på politiken för att jag studerar och vill LÄRA mig, till att när jag är klar antagligen vilja skaffa barn- och se var finns tiden då?

Om du tror att det är svårt för en student att engagera sig politiskt, hur tror du det är när man har barn? Ok, jag är man, så jag kan ju skita i hem och barn + partner. Tyvärr råkar jag vara lite mera medveten än så. I alla fall lite... de feministiska glasögonen finns ibland, ibland inte.

Cattis har i ett tidigare inlägg skrivit om det här med att få fler unga engagerade. Det är såklart hela rörelsens ansvar, samtidigt så måste de som är aktiva kunna välja mellan att vara superaktiva och passiva i olika perioder i livet. Om man får blickar för att man inte "offrar sig för partiet", tror jag att många väljer att inte vara med alls. Och det är ju synd, för jag tror att det är sundare att 1000 personer är halvaktiva än att 100 är superaktiva. Elitisering av politiken kanske på kort sikt är nödvändig, men på lång sikt bör man tänka om.

Jag kommer alltså att vara halvaktiv under en lång period ( antagligen hela livet!), men jag vägrar mellan att välja bort privatlivet för politiken! Det första jag skall göra när jag får CSN pengar i augusti är att dock återigen bli medlem i SAP. Även om jag missade att ha chansen att påverka vilka som reste som representanter på kongressen. DÅ kunde jag påverkat. Eftersom jag röstat på de kandidater JAG känner igen, de som är -35 ( så kan det gå...)

Nästa anhalt är att bli tvungen att "genomlida" nästa valår. Visst det kommer bli roligt, men med tanke på att det håller på att bli ett riktigt kraftigt övertag i storstäderna för borgerligheten, så funderar jag ibland på om det inte vore roligare att åka till Norrbotten och kampanja. Ett problem som den strategiska personen inser är att befolkningsantalet i Norrbotten är pytteliten i jämförelse med Sthlm, Göteborg och Malmö.

Så jag räknar med att se triangulering av den borgerliga politiken från strategerna på 68´an; alltså socialism goes "obskyr-halvvattnig-socialliberalism" för att kunna attrahera medelklassen i Fort Innerstad. Detta ständiga Fort Innerstad...

Fort Innerstad! Jag skall verkligen försöka flytta dit när jag blir lite äldre ( har stått i en bostadskö i 26 år så chansen finns). Det finns ingenting som pekar på att den sociala skiktningen kommer minska i Stockholm. Att lämna de fattiga i sticket (förorten) är ju på kort sikt en bekväm politik för de besuttna. Men jag gillar dock grönområdena i de fattiga områdena. Kanske jag blir kvar, hyran är ju lägre än i Fort Innerstad!

( Hegels tes, antites och syntes lämnar mig inte ifred! Du Sköna Nya Framtid; du stavas rikedom + misär. Det gäller att vara på rätt plats..Fort Innerstad here I come)

Thursday, July 16, 2009

Det personliga ansvaret!

Ibland tror man att det inte går att påverka världen. Vi tror att man måste nå en viss position för att kunna påverka. Stämmer detta?
Det givna svaret är JA och NEJ.
Ja, för att har man makt kan man påverka mera om man har vissa positioner, Nej eftersom att alla små handlingar leder någonvart oavsett position.

Det här med att alla handlingar leder någonvart- alltså har en orsak och verkan. Det här kan åt ena sidan vara skrämmande; det du gör och inte gör spelar roll. Alltså, om du gör "goda" handlingar sprider sig detta som ringar på vattnet.

Så, nästa gång du tänker att du inte kan göra någonting. Tänk igen, för när du ger 50 öringen i insamlingsburken i Konsum, så gör då faktiskt någonting. Du gör en aktiv handling som ackumuleras och leder någonvart. En miljon 50 öringar gör någonting möjligt. Som att odla träd.

Jag menar som bla. Sartre att alla handlingar leder någonvart. Det jag inte gör spelar också roll.

Om jag inte tror att jag kan förändra världen, så är chansen att jag förändrar världen minimal.

Om jag däremot tror att jag kan påverka världen- ja, då kommer jag med stor sannolikhet påverka mera.

Friday, July 10, 2009

Socialdemokratiskt tillbakablickande...

Jag läste nyss Peter Anderssons blogginlägg Gick ni utan oss? Ett läsvärt inlägg där han bland annat diskuterar unga i rörelsen och boken Snart går vi utan er som Tvärdrag släppte i våras.

En liten kommentar han gör, som kanske inte har så mycket med inläggets poänger att göra, har jag hakat upp mig på. I diskussionen kring Snart går vi utan er skriver han: ” Lite väl många citat från förr och lite väl lite bilder om den framtid man drömmer om ”. Jag håller med om att tankarna om drömmarna om framtiden lyser en del med sin frånvaro i boken, liksom i stora delar av den socialdemokratiska debatten. Det jag hakat upp mig på är kommentaren om att det är lite väl många citat från förr. Kanske för att jag har hört ganska många äldre socialdemokrater säga just det om de yngre, att det är för mycket tillbakablickande bland de unga. Att vi ältar sådant som ni redan ältat en gång eller flera.

Innan jag fortsätter vill jag göra det klart att jag också verkligen tycker att det är dags med framåtblickande, och jag tror att det kommer. Nu vill jag emellertid försvara tillbakablickandet.

Jag tror att det inom alla rörelser finns ett behov av att placera sig i sin historia och definiera sig utifrån sin historia, det blir en del av det som inom historievetenskapen kallas historiemedvetandet. Det finns inom alla människor också, behovet av att placera sig i en historisk kontext, som en del av något. Man brukar ofta tala om historiemedvetande som något som konstrueras kring gemensam etnicitet eller nationalitet eller annan grupptillhörighet (politisk, subkulturell och så vidare).. Byggande av sådana känslor eller ett sådant gemensamt medvetande tenderar att bli extra starka när respektive grupp av en eller annan anledning har det svårt. Etniska grupper börjar ofta definiera sig själva som just det när de förtrycks, tvingas på flykt etc. Det nationella historiemedvetandet blir starkare, och ofta mer nationalistiskt, för ett land som av en eller annan anledning är i kris. Det säger sig självt att den här typen av föreställningar om ett gemensamt förflutet kan vara såväl konstruktiva som destruktiva. Konstruktivt så till vida att det kan vara en enande faktor och tillsammans är man starkare, tillsammans är det enklare att ta sig ur kriser, hitta gemensamma mål att sträva mot och så vidare. Destruktivt så till vida att en grupp som enade också kan betyda exkluderande av andra grupper. Jag behöver knappast ta exempel på det, det finns allt för många.

Poängen är att historiemedvetande finns hos alla. Alla, även de mest obstinata individualisterna, identifierar sig med grupper, med en historia och med ett förflutet (eller flera historier, flera förflutna). Det gemensamma förflutna, historien, tenderar att bli viktigare för människor när det av en annan anledning och på en eller annan nivå är tufft. Ett land i kris, eller en rörelse med problem.

Jag tror som sagt att det inom alla rörelser finns ett behov av att placera in sig i historien och att definiera sig själv och den framtid man söker utifrån den historian. Jag tror också att varje ny generation har ett behov av att göra det själva. Det gör att jag tror att unga socialdemokrater har ett behov av att sätta in sig själva och sina idéer i en socialdemokratisk historisk kontext. För även om citaten från förr är från förr och idéerna från förr har ältats av en annan generation, så har inte vår generation hunnit göra det.

Socialdemokratins historia, idéer och idéhistoria återupptäcks av varje generation och den måste få återupptäckas. Det är egentligen ganska naturligt. För oss är det nog nödvändigt. Vi vill ju också förstå vad som hände. 1900-talet var inte så långt. På den korta tiden gjorde den svenska arbetarrörelsen enormt mycket, men den förändrades också enormt mycket under tiden som gick. Det ter sig ganska naturligt att försöka förstå varför och vad som skedde.

Att detta tillbakablickande sker extra mycket just nu (om det nu är så), eller att det i vart fall tar sig uttryck extra mycket just nu, är inte heller särskilt märkligt. Det har undgått få att det finns en frustration bland rörelsens unga. Det har undgått få att de unga inom rörelsen är få. En ung generation socialdemokrater som upplever sig som del av en rörelse vi förvisso älskar men som vi också ser har problem. Precis som i andra liknande sammanhang blir det då naturligt att se till sin historia, till rörelsens historia. Det sker dessutom i en tid som är en kristid. Finanskris och klimatkris som hänger över hela politiken likt mörka moln i kombination med ett svenskt systemskifte som vi känner oss alltför maktlösa inför innebär en annan politisk tid än den som var igår. Politiska ledare världen över (om än inte fullt så mycket i Sverige) har plockat upp historieböckerna och omvärderat gamla teorier. Att unga socialdemokrater gör detsamma kan knappast ses som märkligt. Den rädsla som uppenbarligen finns, för att vi genom att vi läser historia ska bli bakåtblickande, konservativa och destruktiva, är aningen överilad. Visst finns risken. Den finns alltid. Samtidigt känner jag mig mycket tryggare i en rörelse med politiker som kan sin historia och försöker lära av den än med en historielös rörelse. Det sistnämnda är jag övertygad om betyder betydligt större risker än det förra.

Den som ska forma framtiden tjänar på att förstå det förflutna. Det är inte så mycket svårare än så.

_______________________________

I övrigt bör Alliansfritt Sveriges inlägg om Stockholmsprogrammet läsas snarast liksom Alexandras recension av senaste Palmeboken (på tal om tillbakablickande) och Daniel Johansson om europeiska propagandasatsningar.

Thursday, July 9, 2009

Skapa en ny morgontidning!

Tvärdags Daniel Suhonen har dragit igång debatten om arbetarörelsen och avsaknaden på bra tidningar. Inlägget som går i samma tema som senaste tvärdrag och handlar om högerns oppinionsbildningsucce och maktövertagande de senaste 30 åren. Lite lustigt är för övrigt att han gör det på Bonneierägda Newsmill som är ett av kapitalets försök att kontrollera blogosvären när samtidigt en av hans kärfullaste meningar som han skrev i Aip "Länge nog har en pressad arbetarrörelse desperat försökt ringa till arbetarklassen över borgerlighetens telefonväxlar utan att inse att linjen är bruten". Suhonens poäng är hursomhelst mycket viktig. Och den bekräftas väll snarast av att han måste använda Newsmill för att nå ut i debatten. Vi har inga egna kraftfulla media. En rödgrön morgontinding är inte orealistiskt utan "bara hundra ombundsmänn bort".

Erik Berg ger på Flammans ledarplats om ett konkret förslag på hur man med mycket små medel skulle kunna skapa en sådan. Genom att delvis använda sig av redan befintlig material från de små vänstertidningar och fackförbundstidningar som redan finns kan man komma en lång bit påväg.

Det kan inte göras sen utan nu av denna generation med de pengar vi har idag. Annars har vi förlorat ytterligare tio år till högern.

------
Lyssna på brunchrapporten i p3. Mycket bra program som behandlar politik på ett lustfyllt sätt. Lyssnar varje dag i min postbil.

Andra bloggar om: , , , , ,

Har gamla sossar något ansvar?

Det har via bloggar och facebook förts en diskussion om unga i partiet (läs inom socialdemokratin). Jag har hållit mig på behörigt avstånd men är en sådan satans pillermaja att jag inte kan låta bli. I ärlighetens namn har jag inte läst alla inlägg i debatten. De är för många (och finns bland annat här, här, här, här, här och här).

Bakgrunden till debatten är som jag tolkar det två. Dels valförlusten i Stockholm, där vi helt klart förlorade de unga. Dels valet till kongressombud inför partikongressen där Stockholm skickar en pinsamt gammal delegation.

Att jag inte lagt mig i debatten beror på flera saker. Jag tycker att det kan bli problematiskt när vi talar om unga i partiet som en enhetlig grupp, för det är vi inte. Vi är s-föreningsaktiva, vi är S-studenter, fackligt aktiva eller SSU:are. Eller unga S-kvinnor eller något annat. Vi har framförallt olika politiska åsikter och olika erfarenheter. Vi är mer eller mindre bra och vi är definitivt olika. I en diskussion där man fokuserar på ungas plats eller roll i politiken kan man ibland hamna i fällan med ungdomsalibin, det vill säga man sätter någon eller några unga på en eller flera poster med det indirekta uppdraget att representera de unga. Du förväntas då också framförallt uttala dig om så kallade ungdomsfrågor, vad det nu innebär.

Vad är då problemet med det här?

Dels att man försöker skapa en homogen grupp utav något som inte är det. Dels att unga vill driva politik, inte "ungdomsfrågor". Framförallt att man kommer undan alldeles för lätt.

Så med det här sagt håller jag i princip med Josefin Deiving med flera när de säger att det är dags att ge de unga mer utrymme i partiet. Jag tror att det är en överlevnadsfråga.

Någonstans i debatten skrev Lena Dahlström att SSU:arna har ett eget ansvar för att få med de unga. Absolut. Men det finns flera feltänk i det sättet att argumentera. Först och främst: SSU Stockholm är inte alla unga i Stockholms AK. Det finns fackligt aktiva. Det finns ett ganska stort studentförbund. Det finns unga s-föreningar. Och så vidare. Men visst har vi unga ett ansvar, ett ansvar vi dela med er gamla.

Jag skulle vilja fråga Lena och alla möjliga andra varför de tror att unga blir politiskt aktiva? Nog för att det är kul att kampanja och prata politik, men jag är rätt säker på att huvudanledningen för nästan alla är att vi vill förändra.

Som ung och vänster i till exempel Stockholm idag så skulle jag antagligen vända mig dels till det parti vars politik jag sympatiserar med, dels till det parti där jag antog att jag skulle ges utrymme. Och hur skulle jag då göra en sådan bedömning? Jag skulle troligen titta på om de tydliga generationsfrågorna (bostadspolitik, IPRED och så vidare) getts utrymme. Jag skulle också med säkerhet se till politiker att identifiera mig med. Jag skulle se till de unga i partiet, vilka de var och vad de drev för frågor och vilket utrymme de gavs.

Jag är rätt övertygad om att det är så unga politiskt intresserade gör. Jag tror att det är bland annat därför de går till Miljöpartiet och inte till oss.

Folk från hela Sverige kommer att se bilderna från vår partikongress i höst. De kommer att se en gubblåda. Det är klart det skadar partiet. Det är klart det gör det svårare för SSU, för S-studenter och för alla andra unga i rörelsen när vi värvar medlemmar.

Vi är en rörelse som idag krymper. Andelen unga i vår rörelse (räknar nu unga under 35) krymper. Att vi är många har alltid varit vår styrka. Det som gör att vi trots att vi inte har Näringslivet i ryggen kan vara starkare än högern.

Om vi om 20 år står där med ett litet och marginaliserat parti, då räcker det inte att säga att SSU hade ett ansvar. Då är det samtidigt för sent att inse att vi allihop har det ansvaret. 40-talisterna har ett ansvar för nästa generation, men också för socialdemokratin. Tro det eller ej.

Med det sagt så tror jag knappast, vilket jag ofta sagt, att man kan förvänta sig att den insikten når de där uppe. Jag tror att det är förändring som i slutändan måste komma underifrån.

Tuesday, July 7, 2009

SAP måste Våga Vara Visionära



( Skall idag ta semester från bloggen...lovar!)

Jag har svarat på en enkät som handlar om SAP och Europaparlamentsvalet. Den som har läst mina inlägg känner nog på sig att jag är kritisk, och det är faktiskt bara förnamnet ( rasande skulle vara bättre epitet)
SAP var fjärde största partiet i staden efter Moderaterna Folkpartiet och Miljöpartiet (efter Miljöpartiet smaka på det.. )

Jag gjorde ett litet test och frågade min syster som är 24 år om hon tycker att SAP är vänster. Hon svarade " Nej, snarare mitten-vänster". Jag tror att här har vi någonting. Om vi frågar väljare vad de anser om var SAP ligger på skalan, tror jag att många skulle resonera som min syster, SAP är inte vänster ialla fall inte som förrut. Vänster är egetligen bara lilla vänsterpartiet, men de kan man inte rösta på, eftersom att de inte är pålitliga. Vänsterpartiet ses inte som ett seriöst alternativ! Även om vänsterpartiet många gånger har ganska vettiga poänger, kommer man inte ifrån att de fortfarande har en kommunistisk fraktion..

Nu för att vara kort. Ett vänsterparti som ses som mitten-vänster måste det vara någonting fatalt fel med! ( i alla fall om man strävar efter att vara vänster?) Frågan är om ens kan vara vänster om man tävlar i mitten? Nå, den förnuftiga stannar här bandet, drar mig från skrivbordet och säger " Men NU har du fel, SAP är betydligt mera vänster än Alliansen, eftersom att SAP vill ha mer välfärd" Mitt svar blir: säg inte det till mig, säg det till väljarna...

För det är väljarnas syn som styr. Jag tror på allvar att SAP skulle tjäna på att våga kritisera privatiseringar, kapitalismen, vara mera visionära men med fötterna på jorden.

Nästa valrörelse kommer jag fråga min syster igen, säger hon att SAP är "mitten-vänster" igen. Ja, då vet man var det barkar...

Vi måste bryta den borliga hegemonin. SAP - Våga Vara Visionära !

Min syster vill tillslut tillägga att hon tycker " SAP är egentligen mest i mitten..." ja, så kan det gå..

Sunday, July 5, 2009

Fredrik missar den viktigaste poängen!



Jag satt och lyssnade igår på Fredrik Reinfelds tal och även en del analyser efteråt. Jytte Guteland var snabb på att påpeka att statsministern inte nämde arbetslösheten och gjorde ett gott arbete som "arg" SSU Ordf. Man kan säga att Reinfeldt spelade statsmannakortet, alltså tanken på att använda Almedalen som en plats för att kommunicera ut att Sverige är ordf. för EU det kommande halvåret. Även om jag inte tycker talet var sådär bra, ganska få "one liners" och en ganska märklig upplägg, lär det ändå i stort fungera. Folk gillar statsministern och han börjar få ett stabilt varumärke som utstrålar trygghet och ansvar. Det är just detta, att han vill bli sedd som en seriös politiker med fötterna på jorden, som Nya Moderaterna arbetar efter. För att vara lite elak skulle man kunna säga att de strävar efter att likt Göran Persson bli landsfader, innan hans popularitet dalade.

Så vad handlade talet om? Jo det Fredrik började med var att ge oss en historisk lektion om att Sverige utvecklats genom att vara ett öppet land. Man kan säga att han berömde den socialdemokratiska perioden för att åt ena sidan bygga folkhemmet och åt andra sidan vara öppen för omvärldens förändringar. EU medlemdskapet är viktigt att poängtera nu när statsministern är Ordf. för EU och det gjorde han också. Miljön kom in som en viktig poäng när det gäller samarbetet. Statsministern har blivit omvänd och tillhör nu i alla fall retoriskt de som värnar mest om att minska klimatförändringarna, även om Nya Moderaterna i det just gångna Europaparlamentsvalet fick ganska mycket skäll av bland annat Miljörörelsen. Det är en sak att framstå som mijövän och sedan ha en politik som inte är så miljövänlig..

Man kan dock efter att ha smält talet med all rätta bli förvånad över att statsministern inte talar mera om arbetslösheten. Faktum är att det är knappt statsministern nämner detta en gång, förutom i samband med att han pratat om vikten av att vara öppen mot omvärlden. Fredrik missar alltså således den viktigaste poängen, arbetslösheten. Vi är visserligen inne i en global miljökris, men denna kris hänger också samma med arbetslöshetskrisen och ojämlikhetskrisen. Det strategerna försöker göra är att få det till att Sverige inte kan göra så mycket för att det är en internationell kris. Det man dock glömmer är att länder visst kan stimulera sin ekonomi mer, som till exempel den franske presidenten på blixtbesök Sarcozy från Frankrike vill... detta talar man dock inte gärna om!

Huvudproblemet är dock inte statsministern miljötuggande, inte heller det faktum att han vill och faktiskt framstår som statsmannnalik. Huvudproblemet är att väljarna inte dömer ut en regering som inte lyckats klara av arbetslöshetskrisen. Väljarna är märkligt tondöva inför det faktum att regeringen inte gör någonting mot arbetslösheten trots att tunga statliga instanser som KI ( konjunkturinstitutet) kraftigt propagerar för mera stimulans i ekonomin- alltså mera av fransk stimulanspolitik.

Vi är alltså i ett läge där regeringen INTE gör sitt jobb, men där diskussionen i tunga aktörer som DN´s ledarsida handlar om att SAP inte förändras tillräckligt snabbt, samt att Mona är ett imageproblem. Man vill slita av sig håret och säga; herre gud, det är en ökande massarbetslöshet och media fokuserar på individers vara eller icke vara.

Statministern lär dock vara glad. SÅ länge han får vara statsmannamässig vinner han.
Även om hans politik inte biter på arbetslösheten...vilket är naturligt eftersom att regeringen väntar på en kommande konjunkturförändring.

SR skriver om ökade kommunala varsel här.

Saturday, July 4, 2009

Daniel Suhonen om borlig hegemoni


Bild: Daniel Suhonen

Jag säger bara läs denna artikel av Daniel Suhonen som handlar om vikten av opinionsbildning, och borlighetens totala hegemoni.

Suhonen har även skrivit i Aftonbladet här.

Friday, July 3, 2009

Greider dikter

hittar du här. För att slappna av lite..

Mona Sahlins

tal i Almedalen kan du se här.

Och även de andra partiledarna..

Min analys är att Mona Sahlin pratar lite för mycket om vad borligheten gör för fel, istället för att prata om vad Socialdemokraterna vill!

"Keep it simple" alltså inget tjafs. Vad vill SAP? Folk vill ha svar och jag skulle hellre vilja se ett kortare tal med mera substans. Tyvärr det är lite för rörigt. Kanske Mona skulle ha skrivet talet själv, för det känns inte riktigt som Mona som talar. Bara en känsla..
Nästa år bör Mona Sahlin skippa talskrivare och prata själv. Tror det blir bäst då!

Den långsamma reformismen

Socialismer och verkligheten

När jag går in på Wikipedia och läser om de olika sorters socialismer som finns blir jag samtidigt glad och lite ledsen. Åt ena sidan är det intressant att det finns så många olika typer av socialismer, åt andra sidan känns de flesta som utopiska; någonting man med tanken skapat som sedan i "verkligheten" är i princip luft värd. Samtidigt skall man tillåta sig att drömma; drömmar kan bli sanna och det är hälsosamt att kunna vrida tanken mot ett håll som kanske strikt logiskt inte håller
( alltså att det inte finns mycket som pekar på att drömmen kommer bli "sann"; till exempel att Svenskt Näringsliv skulle sluta att pumpa in pengar i opinionsbildning, eller att LO skulle börja satsa på opinionsbildning... det senare skulle få mig att tro på en brytning av liberal hegemonisk makt!)

Som Wikipedia skriver strävar socialismerna efter främst ökad grad av jämlikhet
" Socialister förespråkar samhällslösningar som strävar efter största möjliga jämlikhet mellan individer och grupper av människor; klasser, könen, olika sexualiteter och etniska grupper.[1] Demokratiskt beslutsfattande, betoning av politisk organisering, internationalism och solidaritet är centrala begrepp. "

Samtidigt skall socialisterna inte ta makten med våld utan med folkets godkännande. Politisk organisering är därför centralt. Ett socialistiskt parti blir aldrig starkare än vad dess medlemsantal är. Om till exempel SAP skall ha någon sorts legitim tanke kring att vara det dominerande partiet i svensk politik, bör partiet också starkt mobilisera för att öka medlemsantalet från helst hela befolkningen; inte bara vissa skikt (medelklass). Om man som idag minskar istället för att ökar, minskar trovärdigheten kraftigt när man säger sig vara hela befolkningens parti.

Internationalism, solidaritet och verklighetens parti

Internationalismen kommer från tanken att arbetarklassen egentligen inte är nationell utan internationell. Det spelar mindre roll om man är arbetare i Sverige eller Frankrike, det primära är klasstillhörigheten. Solidariteten med andra är också viktig, nu när det till exempel är kris i de baltiska länderna borde de socialistiska partierna i övriga Europa hjälpa till med lösningar, som inte leder till mera marknad utan mindre. Den dagen socialisterna går med på att öka marknadsgraden, kan man gissa sig till att man ger lillfingret men att marknaden tar hela handen.

När jag tänker efter så är jag egentligen mera frihetlig socialist än statssocialist. Jag skulle alltså vilja att samhället grundar sig på små kollektiva grupper än att det har stora centralistiska drag. Boken Parecon
som jag har hemmma men bara läst bitvis av, tror jag mer passar in i vad jag tycker. Skall man då lämna socialdemokratin för att man lutar åt det socialistiskt frihetliga hållet? Mitt svar blir ett tydligt NEJ, av en enkel anledning; SAP är det bästa intrumentet för att öka den socialistiska graden i samhället! SAP är den grupp människor som kan införa socialismen; som man inte bör rista in i betong exakt hur det skall fungera. Poängen är radikalt med mindre marknad, sedan kan man fundera kring hur exakt produktionen skall vara lokalt vs. centrals styrd. Och även om man skall sträva efter en marknad men utan kapitalismens avarter, alltså där en liten grupp är ägare av produktionsmedlen! Exempelvis Wallenberg genom investementbolaget Investor. Eller de fyra storbankerna!

För att vara rakt på sak; SAP har betydligt mera makt än vad alla andra små vänstergrupper har tillsammans! Medan små vänstergrupper pratar om hur de skall förändra samhället; har SAP makten att göra just detta, det som dock ofta fattas är viljan, men det är ett annat inlägg!

Reformismen är trög, den är varken häftig eller snabb. Anarkosyndikalister och andra bokstavskombinationer kan alltid klaga på att SAP köpt det liberala tankegodset det senaste 30 åren; men de kan aldrig komma ifrån att SAP är den vänstermakt i Sverige som har makt i verkligheten- och man skall inte underskatta att ha verklig makt. Hur SAP positionerar sig påverkar hela det politiska samtalet. De senare årens positionering i mitten har som sagt inneburit att politiken oftast hamnat i mittfåran. Det är inte konstigt att ett 35-40% parti påverkar starkt hur de andra positionerar sig.

Reformismen- tråkig men effektiv

Reformismen är tråkig men den är effektiv. Det enda hindret för kontinuerliga välfärdsreformer är egentligen borliga valsegrar, som ofta drar politiken kraftigt åt höger en längre period. Det har varit SAP´s förbannelse att när man har kommit igång med politiken så har man förlorat. Det tar nämligen mer än en mandatperiod för att mejsla ut en politik- vilket Alliansen förstått. Första mandatperioden har man gjort kontinuerliga skattesänkningar, som man sedan hoppas få fortsätta med den andra perioden. Alliansen är ett bygge som när småpartierna inte bråkar är svåra att slå, om man inte använder samma taktik. Någonting den rödgröna röran nu bygger.
Risken med det rödgröna samarbetet är att man gör det enkelt för sig- nämligen triangulerar (kopierar retorik och politik) sig mot Alliansen politik istället för att skapa sig en egen radikal politik. Frågan är om det går att vinna både marginalgrupper som tjänar hyfsat bra och att öka väljardeltagandet från våra grupper; som skolkar i valtider! För det är ju så att det i många förorter där väljardeltagandet är lågt, så är en kraftig majoritet för vänstern. Vi missar alltså en massa % för att vi inte orkar kampanja i förorter där de kommer säga att SAP varit för höger de senaste åren. De vi egentligen bara behöver säga är att SAP innebär mera välfärdsreformer än vad Alliansen presenterar, och be om deras sunda förnuft. Mindre eller mer välfärd, vilka grupper är de som brukar förlora på det? Jo, för att ge svaret på en gång så är det naturligtvis så att de som tjänar på mer välfärd är de som bor i mer fattiga socioekonomiska områden, eftersom att de sker en fördelning från den breda medelklassen till de som har det sämre. Det den breda medelklassen får i gengäld är en ökad trygghet; eftersom att ökad välfärd också får användas de grupper som betalar högre skatt.

Jag brukar ibland tänka att om jag var boende på Östermalm skulle jag rösta på SAP eftersom att partiet utjämnar skillnader, men tillåter rikedom. Hur många som resonerar så taktiskt är frågan, men det är verkligen så att SAP historiskt har lyckats förbättra för den stora merparten av befolkningen samtidigt som man inte hotat den ledande ekonomiska eliten. Om detta är bra eller inte, ja, de får bli i ett annat inlägg.

Slutsats:
Det finns två sätt för vänsteraktivister att handla; antingen går man med en grupp som har visioner om ett annat samhälle, storslagna tankar om jämlikhet och ekologism. Men utan makt i verkligheten! Eller så går man med i SAP blir förbannad över att det inte går snabbare och tillsammans med andra kämpar för att partiet skall bli lite mera radikalt. Jag har valt det andra alternativet, inte för att jag tröttnat på prat utan handling, utan snarare för att jag alltid velat se prat bli resultat.

För utan action, ja då kan man prata om vad som helst..


Politik är att vilja och kunna. SAP kan, men vill partiet?

Läs " Funktionssocialismens blinda fläck " för att förstå mera av SAP´s utveckling och även "Politikens liv efter partiet"

Wednesday, July 1, 2009

Nu står Mona på tur.

Idag är det Monas tur i Almedalen. Läs mer om förväntningarna och förhoppningarna.