Friday, July 3, 2009

Den långsamma reformismen

Socialismer och verkligheten

När jag går in på Wikipedia och läser om de olika sorters socialismer som finns blir jag samtidigt glad och lite ledsen. Åt ena sidan är det intressant att det finns så många olika typer av socialismer, åt andra sidan känns de flesta som utopiska; någonting man med tanken skapat som sedan i "verkligheten" är i princip luft värd. Samtidigt skall man tillåta sig att drömma; drömmar kan bli sanna och det är hälsosamt att kunna vrida tanken mot ett håll som kanske strikt logiskt inte håller
( alltså att det inte finns mycket som pekar på att drömmen kommer bli "sann"; till exempel att Svenskt Näringsliv skulle sluta att pumpa in pengar i opinionsbildning, eller att LO skulle börja satsa på opinionsbildning... det senare skulle få mig att tro på en brytning av liberal hegemonisk makt!)

Som Wikipedia skriver strävar socialismerna efter främst ökad grad av jämlikhet
" Socialister förespråkar samhällslösningar som strävar efter största möjliga jämlikhet mellan individer och grupper av människor; klasser, könen, olika sexualiteter och etniska grupper.[1] Demokratiskt beslutsfattande, betoning av politisk organisering, internationalism och solidaritet är centrala begrepp. "

Samtidigt skall socialisterna inte ta makten med våld utan med folkets godkännande. Politisk organisering är därför centralt. Ett socialistiskt parti blir aldrig starkare än vad dess medlemsantal är. Om till exempel SAP skall ha någon sorts legitim tanke kring att vara det dominerande partiet i svensk politik, bör partiet också starkt mobilisera för att öka medlemsantalet från helst hela befolkningen; inte bara vissa skikt (medelklass). Om man som idag minskar istället för att ökar, minskar trovärdigheten kraftigt när man säger sig vara hela befolkningens parti.

Internationalism, solidaritet och verklighetens parti

Internationalismen kommer från tanken att arbetarklassen egentligen inte är nationell utan internationell. Det spelar mindre roll om man är arbetare i Sverige eller Frankrike, det primära är klasstillhörigheten. Solidariteten med andra är också viktig, nu när det till exempel är kris i de baltiska länderna borde de socialistiska partierna i övriga Europa hjälpa till med lösningar, som inte leder till mera marknad utan mindre. Den dagen socialisterna går med på att öka marknadsgraden, kan man gissa sig till att man ger lillfingret men att marknaden tar hela handen.

När jag tänker efter så är jag egentligen mera frihetlig socialist än statssocialist. Jag skulle alltså vilja att samhället grundar sig på små kollektiva grupper än att det har stora centralistiska drag. Boken Parecon
som jag har hemmma men bara läst bitvis av, tror jag mer passar in i vad jag tycker. Skall man då lämna socialdemokratin för att man lutar åt det socialistiskt frihetliga hållet? Mitt svar blir ett tydligt NEJ, av en enkel anledning; SAP är det bästa intrumentet för att öka den socialistiska graden i samhället! SAP är den grupp människor som kan införa socialismen; som man inte bör rista in i betong exakt hur det skall fungera. Poängen är radikalt med mindre marknad, sedan kan man fundera kring hur exakt produktionen skall vara lokalt vs. centrals styrd. Och även om man skall sträva efter en marknad men utan kapitalismens avarter, alltså där en liten grupp är ägare av produktionsmedlen! Exempelvis Wallenberg genom investementbolaget Investor. Eller de fyra storbankerna!

För att vara rakt på sak; SAP har betydligt mera makt än vad alla andra små vänstergrupper har tillsammans! Medan små vänstergrupper pratar om hur de skall förändra samhället; har SAP makten att göra just detta, det som dock ofta fattas är viljan, men det är ett annat inlägg!

Reformismen är trög, den är varken häftig eller snabb. Anarkosyndikalister och andra bokstavskombinationer kan alltid klaga på att SAP köpt det liberala tankegodset det senaste 30 åren; men de kan aldrig komma ifrån att SAP är den vänstermakt i Sverige som har makt i verkligheten- och man skall inte underskatta att ha verklig makt. Hur SAP positionerar sig påverkar hela det politiska samtalet. De senare årens positionering i mitten har som sagt inneburit att politiken oftast hamnat i mittfåran. Det är inte konstigt att ett 35-40% parti påverkar starkt hur de andra positionerar sig.

Reformismen- tråkig men effektiv

Reformismen är tråkig men den är effektiv. Det enda hindret för kontinuerliga välfärdsreformer är egentligen borliga valsegrar, som ofta drar politiken kraftigt åt höger en längre period. Det har varit SAP´s förbannelse att när man har kommit igång med politiken så har man förlorat. Det tar nämligen mer än en mandatperiod för att mejsla ut en politik- vilket Alliansen förstått. Första mandatperioden har man gjort kontinuerliga skattesänkningar, som man sedan hoppas få fortsätta med den andra perioden. Alliansen är ett bygge som när småpartierna inte bråkar är svåra att slå, om man inte använder samma taktik. Någonting den rödgröna röran nu bygger.
Risken med det rödgröna samarbetet är att man gör det enkelt för sig- nämligen triangulerar (kopierar retorik och politik) sig mot Alliansen politik istället för att skapa sig en egen radikal politik. Frågan är om det går att vinna både marginalgrupper som tjänar hyfsat bra och att öka väljardeltagandet från våra grupper; som skolkar i valtider! För det är ju så att det i många förorter där väljardeltagandet är lågt, så är en kraftig majoritet för vänstern. Vi missar alltså en massa % för att vi inte orkar kampanja i förorter där de kommer säga att SAP varit för höger de senaste åren. De vi egentligen bara behöver säga är att SAP innebär mera välfärdsreformer än vad Alliansen presenterar, och be om deras sunda förnuft. Mindre eller mer välfärd, vilka grupper är de som brukar förlora på det? Jo, för att ge svaret på en gång så är det naturligtvis så att de som tjänar på mer välfärd är de som bor i mer fattiga socioekonomiska områden, eftersom att de sker en fördelning från den breda medelklassen till de som har det sämre. Det den breda medelklassen får i gengäld är en ökad trygghet; eftersom att ökad välfärd också får användas de grupper som betalar högre skatt.

Jag brukar ibland tänka att om jag var boende på Östermalm skulle jag rösta på SAP eftersom att partiet utjämnar skillnader, men tillåter rikedom. Hur många som resonerar så taktiskt är frågan, men det är verkligen så att SAP historiskt har lyckats förbättra för den stora merparten av befolkningen samtidigt som man inte hotat den ledande ekonomiska eliten. Om detta är bra eller inte, ja, de får bli i ett annat inlägg.

Slutsats:
Det finns två sätt för vänsteraktivister att handla; antingen går man med en grupp som har visioner om ett annat samhälle, storslagna tankar om jämlikhet och ekologism. Men utan makt i verkligheten! Eller så går man med i SAP blir förbannad över att det inte går snabbare och tillsammans med andra kämpar för att partiet skall bli lite mera radikalt. Jag har valt det andra alternativet, inte för att jag tröttnat på prat utan handling, utan snarare för att jag alltid velat se prat bli resultat.

För utan action, ja då kan man prata om vad som helst..


Politik är att vilja och kunna. SAP kan, men vill partiet?

Läs " Funktionssocialismens blinda fläck " för att förstå mera av SAP´s utveckling och även "Politikens liv efter partiet"

No comments: