Monday, July 20, 2009

Politikens villkor och löpning


Jag sätter mig ner vid datorn efter att ha sprungit en liten tur. Eller om jag skall vara ärlig, joggat. Det går inte att stressa när man motionerar och dessutom tänker man bättre; två saker förutom förbättrad motion (hjärta..) som talar för varför man skall träna. När jag joggade funderade jag på hur jag skulle lägga upp inlägget, för att inte verka bitter. Man blir nämligen lätt det när man dissikerar politikerna villkor.

Det var igår som sista anmälningsdagen för att kandidera genom SSU till riksdag, kommun och landstingsfullmäktige. Jag anmälde mig inte! Följande text förklarar varför.

Någon gång i ettan eller tvåan ( cirka 10 år sedan) i gymnasiet gick jag med i SSU- Nacka. Ganska snabbt satte man sig in i den infekterade falangstriden som några år senare skulle fälla en ordförande och kraftigt försämra SSU´s rykte ( sedan dess har det gått bättre..). Man var med i sin radikala klubb och jag gillade att få hänga med ett par nya personer. Qvarre ( han med skägg och gitarr) kom förbi och spelade, och vi pratade politik.
Jag var alltså aktiv i SSU i Nacka. Det är lite som att vara aktiv i Täby, Östermalm eller Danderyd. Alltså, man insåg hur **** borgerlig ens kommun var. Socialdemokratin i Nacka var jättesvag och varje val gick det åt helvete. Men inte blev man ledsen för det, Göran P. styrde landet och även om man tyckte att han var lite för dominant många gånger så var han lite som en landsfader. Sedan gick tiden och man var fortfarande en potentiell politisk "guldkalv". När jag tänker tillbaka så förvånas jag över hur idealistisk man var, åsikten var ofta att så länge SAP styrde så var allting bra. Någonting jag insett senare att så enkelt är det inte, passivitet kan drabba den bäste.. valet 2006 * ehum..*

Åren blandas ihop och jag kommer inte ihåg alla valrörelser jag varit med i. Tio år är en ganska lång tid när man är 27 och man inser att man vuxit samtidigt som SAP fått mera problem på halsen. Problemet är framförallt hur man skall locka till sig nya medlemmar. För det har inte gått så bra. Att styra landet kan man, det har man alltid gjort, men att skapa ett politiskt klimat som lockar till sig nya medlemmar verkar vara fördömt. Och det är ingenting nytt. SAP har nog alltid haft problem med att engagera breda folkströmmar, det har oftast varit medelklasssen som kämpat för arbetarklassen och vissa familjer har haft inte två utan flera medlemmar engagerade.
Jag kommer att tänka på Aftonbladets ledarsida som skriver om Nynäshams stridbare sosse (Ilija Batljan)som utmärker sig genom att verka vara genuin. Han säger saker som att kommunen kommer betala för vaccinet för den kommande pandemin. Kanske man skulle flytta till Nynäshamn? En sådan stridbar politiker får man i alla fall leta med förstoringsglas efter!

Så varför kandiderade jag inte? Anledningen är mycket enkel, lite för enkelt faktiskt!! Jag vill plugga klart min lärarutbildning färdigt innan jag blir tvungen att sitta på långa möten mitt i veckan. Min "korta" lärarutbildning med pisslön ( tur att man gillar ungdommar) råkar vara 5,5 år lång och jag har kommit i den situationen att jag inte kan chansa. Problemet är det så kallade akademiska ordet "livspusslet". Politiken fungerar inte idag om du inte lägger ner 100%. Jag är tillräckligt gammal för att säga att om jag skall bli en duktig lärare i historia och svenska (okunnig vill jag inte vara... håller på att köpa på mig svensk historia vilket inte är lätt. Herman dominerar kraftigt!) så kan jag kanske lägga ner 50% på politiken; och jag är ledsen att säga det. Men det verkar som OM du inte kan lägga ner hela din själ i politiken, ja, då funkar det inte.

Vi har i fina termer, en så kallad professionalisering av politiken, där politik blir mera ett yrke och mindre en hobby ( läs boken " Socialismen efter döden"). Amatörpolitikerna blir färre och proffsen, de som har 30 (!) uppdrag blir fler. Är detta sunt för demokratin?

När politiken mer blir ett yrke, så krävs det att de som engagerar sig lägger ner sjuuuukt mycket tid. Nu kommer nådastöten. När jag är runt 33 så kommer jag antagligen att vilja skaffa familj, om det är möjligt. Jag går alltså från att inte kunna satsa på politiken för att jag studerar och vill LÄRA mig, till att när jag är klar antagligen vilja skaffa barn- och se var finns tiden då?

Om du tror att det är svårt för en student att engagera sig politiskt, hur tror du det är när man har barn? Ok, jag är man, så jag kan ju skita i hem och barn + partner. Tyvärr råkar jag vara lite mera medveten än så. I alla fall lite... de feministiska glasögonen finns ibland, ibland inte.

Cattis har i ett tidigare inlägg skrivit om det här med att få fler unga engagerade. Det är såklart hela rörelsens ansvar, samtidigt så måste de som är aktiva kunna välja mellan att vara superaktiva och passiva i olika perioder i livet. Om man får blickar för att man inte "offrar sig för partiet", tror jag att många väljer att inte vara med alls. Och det är ju synd, för jag tror att det är sundare att 1000 personer är halvaktiva än att 100 är superaktiva. Elitisering av politiken kanske på kort sikt är nödvändig, men på lång sikt bör man tänka om.

Jag kommer alltså att vara halvaktiv under en lång period ( antagligen hela livet!), men jag vägrar mellan att välja bort privatlivet för politiken! Det första jag skall göra när jag får CSN pengar i augusti är att dock återigen bli medlem i SAP. Även om jag missade att ha chansen att påverka vilka som reste som representanter på kongressen. DÅ kunde jag påverkat. Eftersom jag röstat på de kandidater JAG känner igen, de som är -35 ( så kan det gå...)

Nästa anhalt är att bli tvungen att "genomlida" nästa valår. Visst det kommer bli roligt, men med tanke på att det håller på att bli ett riktigt kraftigt övertag i storstäderna för borgerligheten, så funderar jag ibland på om det inte vore roligare att åka till Norrbotten och kampanja. Ett problem som den strategiska personen inser är att befolkningsantalet i Norrbotten är pytteliten i jämförelse med Sthlm, Göteborg och Malmö.

Så jag räknar med att se triangulering av den borgerliga politiken från strategerna på 68´an; alltså socialism goes "obskyr-halvvattnig-socialliberalism" för att kunna attrahera medelklassen i Fort Innerstad. Detta ständiga Fort Innerstad...

Fort Innerstad! Jag skall verkligen försöka flytta dit när jag blir lite äldre ( har stått i en bostadskö i 26 år så chansen finns). Det finns ingenting som pekar på att den sociala skiktningen kommer minska i Stockholm. Att lämna de fattiga i sticket (förorten) är ju på kort sikt en bekväm politik för de besuttna. Men jag gillar dock grönområdena i de fattiga områdena. Kanske jag blir kvar, hyran är ju lägre än i Fort Innerstad!

( Hegels tes, antites och syntes lämnar mig inte ifred! Du Sköna Nya Framtid; du stavas rikedom + misär. Det gäller att vara på rätt plats..Fort Innerstad here I come)

1 comment:

Mattias "Qvarre" Qvarsell said...

Ok. Johan. SSU-Nacka. Det var tider det. Min lärdom från tiden i SSU är att det många som tycker det är intressant med politik. Det finns några som ser sin karriär inom politiken som ett högre mål än vad vi tillsammans vill åstadkomma. Och slutligen: Det finns ännu fler som blir förbannade på karriäristerna än som är karriärister.

Min slutsats blir: Engagera dig och använd dina demokratiska rättigheter. Samla medlemmar, rekrytera, engagera etc. så kommer vi att få skutan på rätt köl.

Det är inte komplicerat att bygga ett starkt parti. Det enda som krävs är uthållighet och fokus.

Det strömmar, som av någon magisk kraft, ständigt in nya medlemmar i vårat parti. Av någon anledning ser stömmen ut att tillta ju fler bra aktiviteter vi genomför. Om vi dessutom frågar de vi möter om de vill hjälpa till att förändra världen i socialdemokratisk rikting. ja, då är floden ett faktum.

När de väl är medlemmar, eller på väg att bli, så har vi den viktigaste uppgiften. Se till att de får verktygen att ta över partiet. För det är ju så att det är våra medlemmar som bestämmer i vårt parti (något naivt formulerat, men kika i stadgarna så får du se hur det är tänkt) och det är inget vi tänkt ifrågasätta i närmaste taget.

Se nu till att dessa nya medlemmar (och eventuellt gamla som vill) får träffas, får ny kunskap, får verktygen som behövs för att kunna styra skutan åt det håll som de behagar. De kommer att acceptera att de inte får som de vill i alla frågor, men de kommer förhoppingsvis också att kräva att man lyssnar på dem och tar ställning till deras förslag.

En sak jag brukar tänka när jag värvar (frågar om de är socialdemokrater och vill gå med) medlemmar är att det ju kan vara fråga om nästa statsminister... Den chansen vill man ju inte försitta. att ha värvat en statsminister till partiet.

Men om den nye medlemmen så bara blir partiföreningskassör. så vad gör det. det är en nog så viktig funktion i det lokala arbetet (och det är faktiskt där det händer på riktigt)

/Qvarre