Monday, August 17, 2009

Bye Bye Burma(utskottet) - Nästa år i Rangoon

Det låter alltid lite lätt högtravande att tala om beslut som livsavgörande eller livsförändrade. Ändå är en del beslut just sådana. Det är dock relativt sällan det är de beslut vi tror förändrar våra liv som faktiskt gör det, det är de andra.

I början av 2006 gick jag, trött på plugg och kanske lite trött på allt möjligt, med i S-studenter. Ett drygt halvår senare utannonserade S-studenter Burmautskott, som jag inte hade någon aning om vad eller vilka de var, en volontärtjänst. Ett halvår längst den thai-burmesiska gränsen med den burmesiska demokratirörelsen. Jag sökte. Jag fick tjänsten. Jag åkte.

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag satte mig på planet till Thailand. Däremot vet jag att jag inte väntade mig att mitt liv de kommande tre åren skulle fokuseras mer eller mindre helt kring Burma och kring S-studenters Burmautskott. Jag förväntade mig absolut inte att alla mina prioriteringar skulle komma att kastas om. Jag förväntade mig inte att det skulle vara så förbannat kul att få jobba med Burma. Jag hade ingen aning om att politik kunde vara så kul som politiken är med Burmautskottet.

Men saker och ting förändras och så ska det vara. I lördags avgick jag och Paula som koordinatorer för Burmautskottet efter ett och ett halvt år som radarpar. Det innebär också att jag, då jag numer har lyxen att få jobba heltid med Burma, lämnar utskottet helt och hållet. Att lämna det som varit så stor del av mitt liv de senaste tre åren känns tungt och märkligt, det lämnar en sorts tomhet som är svår att riktigt greppa. Att lämna något som faktiskt förändrade hela livet känns lite overkligt. Någon skulle här inflika att jag fortfarande kommer att jobba med Burma och inom Burmarörelsen, och det är sant.

Men att lämna Burmautskottet innebär även om jag inte lämnar Burmafrågan att jag lämnar det direkta samarbetet med Student & Youth Congress of Burma. Det innebär att utskottskvällar där vi efter eller under middagen hetsar upp oss och bråkar om sanktioner, turistbojkotter, internationell policy och väpnade uppror kommer att bli mer sällsynta. Det innebär slutet på helgmöten med långa diskussioner och stora planer, som vi ibland genomfört. Det innebär att ag inte kommer att sittta och skriva rapporter på Expen till klcokan fem på morgonen. Det innebär att jag inte längre kommer att behöva läsa hundra olika mail från utskottare på daglig basis. Det innebär att antalet lediga helger kommer att fördubblas.

Det innebär framförallt att jag inte längre, åtminstone inte på samma sätt, kommer att få arbeta ihop med det galnaste och grymmaste gänget unga sossar jag träffat. Och det kommer jag att sakna.

Med det sagt vill jag givetvis önska utskottet, och framförallt de två nya koordinatorerna Frida Perjus och Henrich Harder, lycka till. Ni kommer såklart fortsätta göra ett grymt jobb och det kommer bara att bli grymmare och grymmare. I år i Mae Sot. Nästa år i Rangoon.

2 comments:

Anton Andersson said...

Allt har ett slut. Ni har gjort ett fantastiskt jobb!

Kjell-Åke Persson said...

Tillåt en gubbe som också har ögonen på Burma att tacka för den information som du med glöd och en faslig massa sakkunskap vidarebefordrat via bloggosfären.
Lördagen den 5 september kommer förresten den Amnestygrupp jag själv är med i att ordna en utställning mitt i folkvimlet på Stortorget i Helsingborg. Allt måste göras för att informera om den eländiga regimen och dess offer. Och det handlar förstås inte "bara" om Aung San Suu Kyi.