Saturday, August 22, 2009

Tänk om... (reflektioner kring Israel-krisen)

"Expressen publicerar en artikel om hur systematiska våldtäkter av burmesiska kvinnor används som vapen av den burmesiska militären. Artikeln upprör juntan i Nyipidaw. De kräver en ursäkt av Carl Bildt. Hur kan detta få publiceras i svenska tidningar? Det är utan tvekan fråga om propaganda från de etniskt baserade gerillagrupperna i Burmas östra stater. Juntan jämför det hela med den västerländska kolonialismens mord och brott i landet, vilket tilläts ske utan protester från svenskt håll. En ursäkt är ett måste.

Den burmesiska juntan lämnar in diplomatiska protester. De hävdar allt möjligt. Carl Bildt förklarar att han inte tänker be om ursäkt. Svensk yttrandefrihet ska accepteras.

Samtidigt uttalar sig svenska ambassadören i Bangkok (som också ansvarar för Burma). Han säger sig vara lika upprörd över artikeln i fråga som den burmesiska juntan. Hans uttalande förvånar, men han får sitta kvar.

Den svenska regeringen arbetar hårt för att återuppbygga de diplomatiska relationerna med Burma. De har nämligen skadats."

Nåväl, det ovan nämnda skulle ju inte hända. Den burmesiska juntan är så van att fördömas av Sverige att de knappast bryr sig längre. De är vana att deras brott och deras militärs brott rapporteras, både i fall det är mer belagt (som ifallet med våltäkterna) och i de fall där det inte kan bevisas (som i fallen med militärens invlandning i heroinhandeln). De bryr sig knappast ens om att förneka anklagelserna längre. Svenska ambassaden i Bangkok skulle dessutom aldrig vara så dumma, och det skulle aldrig accepteras av en svensk regering.

Och nej, jag säger inte att den burmesiska juntan och den israeliska regeringen är varandras gelikar. Jag säger bara att att en svensk ambassadör aldrig skulle döma svensk rapportering om vad som händer i Burma, även om det byggde på indicier och personliga berättelser. Jag säger bara att det finns en inkonsekvens i behandlingen av Israel, och den inkonsekvensen är obehaglig.

För när det gäller Israel är det helt plötsligt en helt annan sak. Israeliska uppenbara förakt för yttrandefrihet bekymrar tydligen inte alls på det sätt som vore natuligt. Ambassadör Bonniers uttalade stöd för Israels icke-demokratiska principer ignoreras. Ambassaden står för det absurda uttalandet, och har tydligen ingen känsla för att ambassader förväntas värna svensk grundlag. Nu kommer dessutom uppgifter om att svenska UD ska ha ok:at uttalandet.

Den svenska artikeln i fråga anklagar egentligen inte, den återberättar och analyserar. Den har inte bevis för att den israeliska militären verkligen har handlat med organ. Den påstår sig heller inte ha det. Ändå denna storm. Denna diplomatiska kris. Alltihop är absurt. Och när jag tittar igenom de olika blogginlägg som kommenterar saken tycker de flesta inte alls att Israels regering har en galen demokratisyn, istället tycker de bara att Aftonbladet är antisemitiskt.

Vilken slags regering reagerar på ett sånt här sätt över en artikel? Inte genom att bemöta eller ignorera anklagelserna utan genom att kräva att kritiken tystas? Det är rimligen en regering som borde kritiseras mycket hårdare och mycket oftare.

Det värsta är att det hela inte alls orsakar den upprördhet det borde göra. Vi borde vara arga. Vi borde fråga oss själva vilken yttrandefrihet som egentligen finns i "Mellanösterns enda demokrati" om svensk journalistik orsakar diplomatisk kris. Men nejdå. Vi förväntas bara vara tacksamma att den svenska regeringen är tillräckligt demokratiska för att inte fördöma artikeln i Aftonbladet.

Nu måste vi ligga lågt, så att den diplomatiska krisen inte förvärras. Och hålla käft såklart. I alla lägen. Om allt. Allt annat är dåligt för diplomatin.

____________________________________

I övrigt:
Håller jag för ovanlighetens skull med Sydsvenskans mörkblå tyckare. Tycker jag som så ofta att Gunnar Hökmark är Sveriges kanske otäckaste politiker (han får mig för i övrigt att tänka på Afzelius-låten Svarta gänget, personifierar den på något vis). Tycker jag att Peter Andersson resonerar klokt om Hökmarks dumhet. Rekommenderar jag lite poesi om den vite mannen, by Roya.

Bloggat: Peter Hultqvist, Magnus Andersson, Westerholm, Helle Klein, Ulf Bjereld, m.fl.

1 comment:

Anonymous said...

Bra skrivet!

L