Sunday, September 27, 2009

Friska fläktar i debatten?

Jag vet inte vad det berodde på att Jonas Hassen Khemiri inte var med i senaste avsnittet av SVT:s Skavlan. Jag vet inte om det var för att Anna Anka skulle få vara med lite mer eller om det var på grund av något annat. Hur som helst var det någon som i sin facebookstatus ställde den berättigade frågan "Strök SVT Jonas Hassen Khemiri ur Skavlan för att ha med Anna Anka?". Någon annan svarade längre ner att Anna Anka är kul, det är skönt med folk som inte är så pk. Nu vet jag inte hur seriöst menat det svaret var men det spelar mindre roll för poängen jag vill göra med mitt blogginlägg. Det handlar egentligen inte om Anna Anka som person, men hon får fungera som symbol.

Saken är att jag nog inte är ensam om att ha hört det där förut. "Det är så skönt med folk som vågar vara ärliga, med folk som inte är pk", och så vidare. Det sägs ofta, nästan alltid, om folk som Bert Karlsson eller Anna Anka. Det sägs ofta om uttalanden som är rasistiska, men framförallt antifeministiska och/eller sexistiska. Rasism och sexism är befriande, eller hur är det med den saken?

Jag hör till de där som provoceras av den typen av "befriande" uttalanden. Jag provoceras nästan ännu mer av det ryggdunkande som följer. Olika konservativa krafter som klappar axeln och säger att det där var bra och modigt gjort. Det är skönt med folk som går emot åsiktsetablissemanget. Det är skönt med folk som inte är pk. Som vågar säga som det är.

Anledningen till att jag provoceras är för att uttalanden såsom "den svenska jämställdheten har gått för långt" är inte uttryck för något slags utmanande av den rådande ordningen. Det är inte alls att säga som det är. Det är tvärtom uttyck för själva åsiktsetablissemanget, för maktförhållandena i samhället.

Den svenska jämställdheten har inte alls gått för långt. Den har inte ens kommit. Svenska kvinnor tjänar fortfarande betydligt mindre än svenska män (medellönen för manliga företagsekonomer är till exempel 39.000 SEK i månaden, att jämföra med kvinnliga företagsekonomer vars medellön är 31.000 SEK i månaden). Bara ungefär hälften av oss arbetar heltid medan närmare 80 % av männen gör det. Vi gör fortfarande merparten av arbetet hemma. Kvinnor har betydligt högre utsträckning osäkra anställningar (såsom visstidsanställningar, vikariat, provanställningar, kom vid behov-anställningar och så vidare), den enda så osäkra anställningsform som mandomineras är sommarjobben. Vi är sjukskrivna i betydligt högre utsträckning. Vi är deprimerade och självmordsbenägna i betydligt högre utsträckning. Vi är arbetslösa i högre utsträckning. Och så vidare, och så vidare (all den här statistiken och en massa annan statistik kring kvinnor och män hittar du i SCB:s På tal om kvinnor och män, från 2008).

Personer som Anna Anka eller Bert Karlsson utmanar inte den rådande maktordningen eller vad som är politiskt korrekt. De bekräftar tvärtom den maktordning som redan finns. Att många uppfattar det som att de är "friska fläktar" som vågar "säga hur det är" handlar snarare om att de säger något som en del i vårt samhälle vill höra. Klassiskt populism, med andra ord. För alla de krafter i samhället som tycker att det inte finns så mycket att klaga på (annat än kanske hög skatt och förmynderi) är Anna Anka &(som nu får symbolisera alla de där som vågar "säga som det är") befriande. För alla de som vll behålla makten är hon befriande. För oss som vill förändra samhället, som inte är nöjda, är hon provocerande.

I själva verket är Anna Anka och alla de andra sexisterna, anti-feministerna och rasisterna mest pk av alla. En som däremot inte är det är Jonas Hassen Khemiri. Han utmanar det mesta i vårt samhälle och han är grym när han gör det.

6 comments:

Nima D-T said...

Alltså, jag tycker att det snarare är det faktum att folk tycks ha ett behov av dessa "friska fläktar", som är problemet - det visar nämligen på att något har gått väldigt fel i "vänstern".

Dels är problemet att fokus har flyttats från omfördelningspolitik och ekonomiska/"materiella" frågor, till abstrakt kulturradikalism. Dels är problemet att väldigt många människor, som förut har känt en delaktighet i den mer "sociala" kampen, helt enkelt inte känner sig delaktiga i kulturradikalismen.

Förflyttningen gestaltar sig framförallt i att t.ex. jämställdhetspolitiken numera mest tycks föras i tidskrifter, på ledar- och kultursidor, samt eventuellt på fortbildningskurser inom utbildningsväsendet. Detta gör att de verkligen radikala (och systemutmanande) frågorna - frågor om lönenivåer, anställningsvillkor, trygghet och hälsa - i praktiken lämnas obehandlade (de diskuteras bara på en teoretisk nivå, ovanför huvudet på de flesta av dem vars situation skulle förbättras, av genomförandet av en sådan politik). På det sättet får man en grogrund för ett klimat av "politisk korrekthet" - där stora delar av befolkning känner sig utestängda ur förändringsprocesserna.

Sen håller jag helt med dig om att dessa fläktar, så att säga, är "reaktionära". Men jag vet inte om postmodernt(visserligen rätt så bra)ordvrängeri liknande det Khemiri vanligtvis sysslar med, verkligen är en effektiv motstrategi. Kultur som utmanar samhället kan inte stanna i att vara utmanande för sig, den måste även utmana större massor av människor, och dessas föreställningar, för att bli ett hot mot rådande förhållanden på allvar! Jag anser att Khemiri's litteratur inte har "lyft ett enda finger", i kampen för ett annat samhälle. Hur många invandrarungar har läst "Ett öga rött", och haft den som en utgångspunkt i kamp emot den rådande samhällsordningen?

Catti Ullström said...

Ska skriva ett längre svar senare, men ang Khemiri: Ett öga rött är rätt okej, men har du läst Montecore? Den är ett litterärt mästerverk både språkligt och innehållsmässigt. Och jag tyckker att det finns en hel massa kritik gentemot samhället som kanske framförallt handlar om vad den individuella press som ett individualistiskt samhälle sätter på människor (dvs lite förenklat, i ett individualistiskt samhälle är det Du som lyckas och misslyckas det är det Ditt fel och Du måste hantera det, även om det innebär att du får ett helt samhälles problem på dina axlar. Lyckas du inte, så är det också Ditt fel). Jag tycker faktiskt att det är den bästa svenska boken sen Röda Rummet och jag tycker inte att någon annan samtida svensk författare kommer i närheten. Men det är min personliga åsikt.

Anton Andersson said...

Intressant och bra att vi diskuterar kultur. Det gillar jag.

I sakfrågan vet jag inte riktigt var jag landar. Nog har "ett öga rött" öppnat ögonen för någon? Kanske inte de mest förtryckta men någon har nog insett vilka ordnande principer som råder i samhället av att läsa den boken. Håller dock med om att vi behöver mer verklighetsförändrande litteratut (och vetenskap) som är vänster (på riktigt ekonomiskt.)

Anonymous said...

Superinlägg! Själv försöker jag hålla mig borta från Anna Anka och allt annat, men det är svårt att försöka slippa galenskaper i samhället när man är en del av samhället.

Även om jag knappt läser tidningar eller tittar på TV så poppar dumheterna upp ständigt. Skall läsa "Montercore". Har lite svårt för Khemiri men men..
kan ha att göra med att "ett öga rött" inte är så bra egentligen.

Mvh,

Johan Nyström

Catti Ullström said...

Ett öga rött är dock definitivt inte dålig, det är bara det att Montecore är så bra att det gör ont att läsa den. Typ.

KM said...

Svaret på din fråga är ja, SVT petade Hassen Khemiri till förmån för Anna Anka. Det är förståeligt att hon, som var glödhet förra veckan, skulle få en plats i programmet när hon tackade ja i sista minuten men det är inget skäl för att behålla Schyffert och peta Hassen Khemiri. Jag länkar till det från min blogg.