Monday, December 7, 2009

Ett historisk toppmöte och en värld utan politik

Nu närmar sig den där stora dagen då vi ska ner och demonstrera i Köpenhamn. Det kommer säkert att bli kul. Det kommer säkert att bli något jag kommer att berätta om för min relativt nyfödda systerdotter när hon blivit äldre. Det kommer säkerligen bli en stor besvikelse. Det kommer aldrig fattas tillräckliga beslut.

Det är kanske inte läge att låta så pessimistisk, men det är svårt att låta bli. Det är svårt att inte förstå varför så många inte orkar att bry sig om politiken, när politiken framstår som så oförmögen att leverera agerande. I boken Reformismens möjligheter skriver Anders Nilsson och Örjan Nyström om vår tid som en kommunitär tid, just en sådan tid som fanns i Sverige för nästan 100 år sedan. En tid då människor ledsnat och tappat tron på sin tids politik och politiska system och söker något nytt, en ny politisk kraft. Jag tror de har poänger i det de skriver, politisk kraft är precis det jag längtar efter. Med det menar jag att det jag längtar efter är förändring och en väg jag tror förändrar och just idag känns den där vägen väldigt dimmig och diffus.

Vi vet att vårt samhälle och vår värld har problem. Vi vet att klimatet är hotat. Vi vet att vi är en del av en liten, liten global överklass. Vi gör ingenting åt det. Jag överdriver. Det r inte sant att vi inte gör något. V för något, vi gör alldeles för lite. Känslan av att vi gör ingenting, att vi egentligen inte bryr oss, är näst intill total. Längtan efter politik är lika total.

Någon skulle kanske säga att jag inte bara ska gnälla utan istället agera. Jo, visst. Vi borde alla agera. Men när inte våra valda ledare gör det, hur lätt är det? När ingen verkar tro på framtiden, hur lätt är det? När politiken verkar ha förlorat sin styrka, hur lätt ät det då?

1 comment:

Johan Nyström said...

Nej, Cattis det är inte lätt. Och det kanske inte heller är meningen att det skall vara lätt heller? Din analys är sylvass, men det som fattas är kanske "hoppet" om att det faktiskt ändå blir ett ok avtal? Att det faktiskt kan ske någonting i Köpenhamn som vi inte trodde var möjligt- nämligen att världens ledare tar vetenskapen på allvar, och handlar därefter!

Jag skall dock vara ärlig, jag tror ( som optimistisk pessimist)att ojämlikheterna kommer stärkas i framtiden i Sverige och i övriga världen. Jag tror också att klimatet kommer skapa klimatflyktingar och annat som vi helst av allt inte ville ha.
Jag tror också att tanken på andra världen än den eviga tillväxten, kanske kommer ifrågasättas en dag; när jag är gammal....

Men, åt andra sidan ser jag ingen anledning att inte ha en naiv tro på att det kanske ändå löser sig.

För även om vi kan tro att världen är given, att det som är idag är det som är imorgon. Tror jag att det finns ett logiskt misstag, nämligen att framtiden inte är given utan skapad av människor kollektivt. Att vi sedan lyser febrilt efter lampa efter globala ledare som inte finns, är såklart deprimerande.

Världen är dock aldrig given, utan skapas kollektivt och individuellt.
Problematiken är om man är positiv eller negativ för sakens skull, det är alltid handlingen som spelar roll. Handlingen skapar antingen ringar på vattnet eller så skapar det inte ringar på vattnet. Om vi ser det som en personlig skyldighet att handla, för att göra världen bättre, då lyfts en sten från vårat hjärta.

I kaoset, kan vi bringa den ordning vi kan genom handlingar vi själva kan göra.

Genom den politiska processen, genom demonstrationer, genom att blogga, genom att meditera. Kan vi hoppas att det lilla jag gör, spelar roll, att sandkornet i öknen gör skillnad.

Mvh,
Johan Nyström