Monday, December 28, 2009

Gaza - vi visste vad som hände...




Igår vad jag vid en konsert/gudstjänst vid Immanuelkyrkan vid rådmansgatan, eftersom det var ett år sedan Gazakriget började.

Det var bland annat mycket fin musik och bra tal, men det som fastnade var faktiskt två siffror.

1. 300 barn (!) dog i kriget.

2. Det skulle ta 500 år för att bygga upp Gaza om uppbyggnaden sker i samma takt som det gör idag.

Alltså, många civila dog ( över 1000) och byggnader är ett år efter kriget långt ifrån uppbyggda.

Jag skämdes lite när jag satt i publiken. För det var ett bildspel, som en frilansjournalist visade. Jag tänkte redan innan att det här kommer vara jobbigt, men faktum var att jag inte kände så mycket. Det var exakt lika hemskt som jag föreställt mig, inte värre eller bättre.

Det är ett problem att känna någonting, när man på förhand redan vet att det är fruktansvärt. Man har gått och blivit kall på senare dagar. Eller såhär är det, jag känner visst saker ( för mycket för att vara ärlig) men att få känslor i en kyrka med en massa människor omkring mig passar sig inte. Jag får känslor när jag sitter själv i min lägenhet, eller när krigets galenskap slår mig i tunnelbanan.

Ett problem med Gaza, är att människor vet vad som hände, men det skedde inte så mycket av sanktioner mot Israel eller någonting annat. Det var "business as usual"
Vilket är ett problem, för Israel-Palestina konflikten går att lösa.

Det som krävs är mod att faktiskt göra någonting.

I Palestina konflikten är det faktiskt svårt att hitta hopp.

Jag tror jag slutar nu.

Hoppfull artikel här om att konflikterna i världen har minskat, rekommenderar starkt att du läser den.


----------------------

Till vargen

Hoppet dog och jag visste inte vad man gör då,
för jag har alltid varit den hurtiga som sagt
ALLT löser sig, var inte orolig du med för
stor hjärna!

Du med för stor hjärna.

Hoppet dog och en iskall känsla av vanmakt spred sig
i det lilla rummet som är mitt hem.

Ingen talade och sa att det löser sig, faktum var att det
var helt tyst inombords.

Ingenting.

I sinnet var jag ute i skogen och vandrade vid trädens grenar.
Det susade och mina händer blev kalla. Fåglarna skar himmelen i bitar,
vattnet mediterade.
Träden susade och vaggade ett lidande hjärta till ro.

Plötsligt står en varg framför en och glor, med vassa ögon skådar varelsen
jag som nu naken står i naturen och fryser i hela kroppen. Jag vill springa hem, men
varelsen har en i sitt grepp. Vargen säger väsande,
- Du människa, du människa som förgör för dig själv och andra. Hur står du ut med dig
själv? Hur kan du vara positiv när du ödelägger planeten, dödar arter, torterar , krigar, lemlästar.

Jag skall precis öppna munnen, när ut ifrån min mun kommer en vit duva. Den sätter sig på ett av träden och tittar på oss- den nakna människan och vargen. Duvan säger ingenting utan bara är.

Bara är.

No comments: