Saturday, January 9, 2010

Dalai Lama och den radikala tanken om jämlikhet

" Jag tror det är första gången jag träffar de flesta av er. Men för mig gör det i vilket fall som helst inte stor skillnad om de människor som jag träffar är gamla vänner eller nya, eftersom jag anser att vi alla är lika; vi är alla människor. Naturligtvis finns det skillnader ... men vi är alla människor med en kropp och en mänsklig själ."
S. 17

Dalai Lama vid ett besök vid Arizona State University ur boken " Lycka".

Nu när det är på modet att i talesättet "alla lika- alla olika" bara betona olikheterna mellan människorna tänkte jag ur ett filosofiskt plan diskutera människan.

Människan och olikheterna

Människor som vi ser till vardags är olika i den "rika" världen. Det kapitalistiska systemet har gjort det möjligt för människor att klä sig olika, skapa olika bilder av sig själva. Vi säger att människor är olika, vi har olika temprament och smak, den ena lyssnar på kristen rock medan den andre föredrar klassiskt. Den ena är insnöad i politik, medan den tredje är inne på dans.

Människor är olika , för att vi uppmuntras att finna oss själva i "unikheten". Nå, så unika är vi inte, faktum att det finns ett antal kategorier av människor som går igen, och vi kan sociologiskt placera in människor i olika fack.

Det lättaste är att säga att vi är olika, men lika. Vissa kategorier är fasta, som att vi alla måste sova och äta. Arbeta och känna att vi har en mening med våran vistelse denna kort tid på jorden.

Människan och likheterna


Själv, skulle jag vilja påstå att det mellan människor finns mera gemensamt än olikheter, och att detta synsätt förpliktar. Om det är så att människor har fler gemensamma drag än olikheter, innebär detta att man inte måste behandla alla schyst?

Och vad innebär det att behandla andra schyst?
Snabbt utan djupare reflektion, anser jag att detta innebär att människor skall ha chans att utvecklas som människor, med en antal grundrättigheter. Människor har även skyldigheter, men framförallt rättigheter som människa.

Varje människa har rätt att finna lycka, genom livets snåriga väg.


Hur är det idag?


Även om vi alla i princip erkänner att människor är mycket lika, så innebär detta att vi accepterar gigantiska ojämlikheter. Eftersom att kapital, pengar, är det som i många fall gör livet lättare eller svårare, är det intressant att vi accepterar en sådan skev fördelning av kapitalet i Sverige. Det faktum att 2% av befolkniningen äger närmare 98% av alla aktieposter på börsen- som i sin tur påverkar arbetsmarknaden och annat.

Vi lever i ett gigantiskt ojämlikt samhälle, fast vi alla accepterar att människor är så lika?

Hur kunde det gå såhär?

Jag vet inte, i så fall skulle jag säkert inte sitta i en etta i en fattig förort..

Bilden är att vi är för jämlika, när aktieägandet på börsen visar precis tvärtom.

Kapitalet är fast hos en liten grupp människor.

Det spelar heller ingen roll om det är Dalai Lama som jag citerar i början eller ett barn på 4 år. Poängen är OM det stämmer! Är människor lika? Har vi ett behov av att leva i ett mänskligt sammanhang med mening? Har vi behov av närhet? Har vi behov av trygghet och kontinuitet? Har vi behov av att känna oss behövda?

Mitt oradikala svar är JA. Vi människor är lika, oerhört lika, och om du frågar en expert i psykologi så kommer de säga att människor har vissa sätt att handla vid vissa situationer och att vi alla inte är så unika som vi tror. Vi har en rad handlingsmönster som vi följer, just för att vi är människor.

Unikheten finns, jag säger inte att vi ALLA är PRECIS likadana, men om det visar sig i psykologiska och sociologiska forskning att människor reagerar liknande, vad betyder detta?

Politiken kanske har för lite koll på psykologi, sociologi, de mjuka disciplinerna. Vi är så fasta vid nationalekonomiska modeller som talar om den rationella individen fast vi alla vet att så vidare rationella är vi kanske inte alla gånger, och inte 100% av tiden ... om några är det, så är det ett fåtal!

Nationalekonomin har tagit över arenan och skapar modeller som inte passar människor.
Psykologin förpassas, vi skrattar år gubben Freud som blev förvånad när han ställde "konstiga" frågor till hård snörda överklasskvinnor.

För är det inte så att vi alla egentligen vet, att den hemlösa kunde varit jag?
Att narkomanen eller alkoholisten kunde varit jag? Att de avskyvärda människorna som vi motdefinierar bort, är en del av vårat mörka jag?

Det mörka jaget, som är det mörka istället för det ljusa.

Jag ser människor på tunnelbanan ibland, de luktar illa, de super, de knarkar, de är hemlösa och är förpassade till en fejkad verklighet där vi gör att de överlever men inte lever. Ett liv utan innehåll.

Jag ser mig själv. Jag kunde vid fel omständigheter varit en av "dem" - de avskyvärda!
En av de förpassade i samhället, de som vars knogar blöder av kyla när -10 äter upp deras värme, som de fått vid soppköket!

...Medan överklassen klagar när tunnelbanan mot Mörby C är försenad med 3 minuter.

--------------

" What lies behind us and what lies before us are tiny matters to what lies in us"
Oliver Wendell Holmes
ur boken Wherever you go, there you are.

No comments: