Monday, January 18, 2010

Den hälsosamma ilskan



BILD: Rädda Barnen.

Jag sätter på musiken hemma för att stoppa den inre blödningen. De inre såren läker aldrig, världen är för mycket smärta. Jag mediterar vid tunnelbanans perrong, känner lungorna dra in den kalla luften.

Tankarna kommer krypande, som prickskyttar som siktar mot sitt mål, för att släcka ännu ett liv någonstans i världen. Kulan går in i hjärnan och trasslar till systemen.

Denna värld är för mycket. Huvudet gungar medan rappen smeker hjärteroten.

Den unge är den gamle
Han sitter varje dag vid pappas grav, i Gaza. Den svenska journalisten intervjuar, honom. Han sitter varje dag en liten stund och pratar med sin döda pappa. Han känner att han är närvarande.
¨
300 barn dog i Gazakriget.
Mer än 1200 civila dog.
I samma takt kommer uppbyggnaden av Gaza ta mer än 500 år.

Jag sträcker upp mina händer och hytter åt himlen. Även om jag inte tror på gudar och om de finns verkar de inte bry sig.

Han sitter varje dag vid pappas grav, han är 8 år. Citerar första suran i Koranen.
Så ung, så gammal, tänker jag när jag läser om det hela vid fåtöljen.
En ung människa som inte får vara barn, utan slängs ut i verklighetens glassplitter direkt.

Små kulor av ondska penetrerar kroppen, hans son sjunker ner. Fotografiet fotar precis det ögonblicket när pappan förstått att sin son är död. Fotot av två palestiner som gömmer sig i ett hörn vid en skotlossning mellan israelisk militär och beväpnade palestinier.

Läkaren gråter.

Barnen sitter apatiska vid det förstörda huset i Haiti. Läkaren gråter för det handlar inte om att rädda liv, det handlar om att välja vilka som skall leva.

Hon tittar rakt emot mig och glassplittret fastnar i ådran, blodet slutar att pumpa och jag blir helt kall.

FN konvojen lämnar byn i Rwanda, de belgiska soldaterna har fått order om att lämna området. Ett par kilometer i närheten finns mobben, men knivar och manchete.

Det oerhörda rör mig.

Läkaren gråter.


Den hälsosamma ilskan slår mig.

Jag accepterar inte världen.
Jag säger NEJ till världen.

Nej, jag vägrar att acceptera en mänsklighet som strular till det för sig hela tiden.
Den hälsosamma ilskan baddar mitt inre, splittrets kanter rundas av. Blodet i kroppen pumpar återigen.

Politik är inte att vilja,
politik är detsamma som liv, en desperat vädjan om att grabben vid graven skall få psykologhjälp! En vädjan om att Haitis barn skall få vara barn.

Politik går inte att särskilja från livet,
allting du gör är politik.

Den hälsosamma ilskan handlar om att säga NEJ till världen. Och säga ja till utopin, tanken om en värld där fattigdom inte finns. Där klimatet tas på allvar.

Barnen säger
- Rör inte min kompis!

När mobbaren kommer i närheten.

Barnen, naturliga änglar med tanken om att kompisen skall ha det bra.

Tror du barn skulle vilja att vuxna arbetade 6 timmar istället för 8?
Tror du att barn och ungdomar förstår mer än vad vi så kallade vuxna förstår?

Jag säger JA till utopin.

En utopi som grundar sig i solidaritet gentemot den andre, en utopi som grundar sig i att lyssna på barnen.

För de har rätt.

No comments: