Sunday, April 4, 2010

Vi får de politiker vi förtjänar!

I artikeln " Makt och moral drar inte jämt" skriver Ingvar Persson om hur makt och moral ibland inte går ihop. Jag har själv inte läst boken (De omänskliga) han refererar till ( och kommer inte göra det) men en sak är glasklar, vi får de politiker vi förtjänar! Med detta menar jag att en folkrörelse som blir alltmer professionaliserad, kommer att locka människor ser på politik på ett visst sätt- det skapas en viss politisk kultur. Det vore konstigt annars!? Den långsiktiga trenden i folkrörelserna är att de blir en mindre och mindre del som är mycket aktiva, medan många är sk. pappersmedlemmar.
Vilket betyder att de är medlemmar men inte alls aktiva, ofta inte alls.

Detta kan var både bra och dåligt. Det är inte fel med människor som är mycket aktiva, problemet är kanske att det många gånger inte finns ett mellanting mellan att vara jätteaktiv och att inte vara aktiv alls. Politiken behöver människor som är medel aktiva, som är kärleksfullt kritiska och som vill se resultat mitt bland allt politiskt babbel. För är det någonting politiker kan, så är det att prata...

SSU har länge haft problem och har antagligen kvar en del problem- vilket härrör kring det självklara att organisationen drar till sig människor med olika syn på vad politik bör vara. Problemet är inte att det finns diskussioner, ibland stormiga sådana, problemet är när det blir odemokratiska system som kör över demokratiska system. Alltså när en liten elit bestämmer sig för att de har rätt och måste ta till vilka medel som helst för att köra över de okunniga.

Jag har många (dystra) gånger funderat på politikens villkor. Det är tydligt att de som satsar allt de har, ofta kommer någonstans. Jag har träffat otaliga unga som kommit upp sig och som skapat sig en karriär genom politiken. Men till vilket pris? Centralt är att fundera på vad den så kallade professionaliseringen av politiken innebär? Eller för att komplicera och flumma till alltihopa, hur skapar man demokratiska organisationer när människor inte har tid för kvällsmöten?

För det är inte alls så att folk inte är intresserade av politik ( det är en seg myt att slå hål på). Snarare så handlar det om att folk gör en rimlig rationell kalkyl vad de hinner med mellan att laga mat, diska, städa, arbeta, sova, hämta och lämna barn och så vidare.

Jag menar att den professionella politiken behöver kritiker, som säger saker rakt ut. Att ha människor som är JA-sägare skapar inte bra politik. Det är emellan den kärleksfulla kritiken och vad som faktiskt är politiskt möjligt som skapar en god politisk kultur. Realism och idealism.

Personen på medlemsmötet säger till exempel att vård, skola, omsorg, har strukit på foten de senaste åren. Frågan är då vad man skall göra åt detta? Skall man negligera att den offentliga sektorn har skurits ner rejält vid 90 talet och inte återhämtat sig eller skall man fortsätta med liberaliseringen av den svenska modellen?


Det är sådana "tunga" frågor som den politiska eliten ibland måste ställas inför. Obekväma frågor som JA-sägaren inte tar upp.

Demokratin behöver den stökiga medborgaren som först lyssnar till den filosofisk-politiska utläggningen för att sedan nagelfara det vackra som sagt. Utan kärleksfulla kritiker dör politiken.

2 comments:

Thomas Hartman said...

Mycket bra skrivet! Kritiken är en förutsättning för utveckling och inget att vara rädd för.

Johan Nyström said...

Tack, beställde fram era bok " Vem bryr sig" på KB. Verkar intressant. Får se när de har katalogiserat den.

Johan